Ett storslaget berättande om en familj

Kerstin Norborg blev både Augustnominerad och vann Sveriges Radios romanpris för sin debutroman Min faders hus 2001. Innan dess hade hon skrivit två diktsamlingar och hennes senaste bok var novellsamlingen Missed abortion. Nu kommer roman nummer två - Kommer aldrig att få veta om hon hör. Det är en kort berättelse om en flicka, ett jag, vars mamma dör i bröstcancer kort efter hennes födelse. Det finns redan tre stora barn i familjen, därför beslutar föräldrarna sig att lämna spädbarnet till en barnlös faster. Hon, jaget, tycker sig minnas hur det var, hur hon låg i filten med moderns armar runt sig, hur mamman höll högerhanden kupad över ögonen på den lilla för att skymma solen och hur hon sedan lades i faster Gertruds armar. Och hur mamman försvann. Kvinnan som skriver sin släkts historia är fullvuxen, sen medelålder tror jag, men det är osäkert. Och hon vet inget, har inga minnen. Hon har känt sina syskon likt kusiner, inget har varit hemligt, men hon har inte fått vara med. Inte på riktigt. Inte som de. Och fast fadern var där på somrarna, har hon aldrig haft en egen relation med honom. Hon gissar, famlar och pusslar ihop bilder med hjälp av brev och vad andra berättar. Det går en ström av vemod genom de ögonblicksbilder Norborg målar upp, en saknad som satt sig som smärta i flickungen som nu blivit mer än vuxen. Hela livet har hon burit en längtan som aldrig blivit tillfredsställd, hon har aldrig kommit fram. Saknaden och bristen på tillfredsställd kärlek har gröpt ur ett tomrum i henne som ingen lyckats fylla. Nu skriver hon för att synliggöra det för sig själv, läsaren är hennes vittne, men sanningen finns inte. Norborgs språk är poetiskt kort, meningarna väl formulerade, och rytmen gör att läsningen nästan går för lätt. Jag tvingas lägga undan boken flera gånger, jag hinner inte ta in allt hon skriver mellan raderna. Jag måste få andrum. Det är mycket bra, och jag blir inte förvånad om hon blir prisbelönt igen. Jag har bara några redaktionella randanmärkningar. Det finns en diskussion om det får heta "som att" i stället för det grammatiskt mera riktiga "som om". Jag tar inte ställning i sakfrågan, men när det upprepade gånger varieras, ofta i samma mening, mellan "som om" och "som att", då blir det störande. Jag rycks ur berättelsen och ser plötsligt bara bokstäverna, det är synd och det borde en redaktör ha gjort något åt. Jag har tagit stort intryck av Kerstin Norborgs nya roman, hon har lyckats gestalta något som inte finns, det som fattas. Och det på ett så storslaget sätt att ett längtans tomrum även öppnat sig hos mig. Säkerligen är det inte bara jag som kommer att reagera så, boken är värd att läsas av många!