Ett stoff att göda och förvalta

Sandkornen, sanden, finns där redan på första sidan i Johan Christianssons nya diktsamling Söder om Sahara, hans tredje i ordningen. Sanden kan ses som det element där det enskilda uppgår i det större, i en öken som varslar både om karg skönhet och förödelse, den mark som blivit steril: "Sand som sand, sand längs sömmarna och sand som du / sa, ’Jag är inte den jag en gång var’". Kanske är det också tal om en urban och samhällelig öken och sandmark. Precis som i 2007 års Slussen, Gula gången märks här stadens bortglömda, de sjuka och missbrukande, vars livsmönster avtecknar sig på frånsidan av nyttan och vinningen: "Just nu hänger / livet på tiden. Man kan se det om man följer deras jagade / blickar precis innan de viker av ned i tunnelbanan." De stressade och jagade återkommer boken igenom, där människorna tycks befinna sig i en ständig mobilitet - jagade men också på jakt, tröstlösa. Detta är något som fångas med patos och medkänsla, men det är inte svårt att också skönja en viss trötthet, en uppgivenhet inför de härjade och brända. Dit det bristfälliga samhället inte når måste annat ta vid. Men vad? Däremellan glimtar av familjeliv, barn, kärlek. Impressioner fångade med till synes lätt hand, somligt i boken har karaktären av utvakade ögonblicksbilder: "Helgen är snart slut, ännu en vecka. Ett av / barnen blöder, en annan klagar över växtvärk. Vi går till / sängs. Barnen är bekymrade och obekymrade. Imorgon / är imorgon och idag är idag.
Ibland är det mer än man / vill." Christiansson har ett sympatiskt tilltal och förmågan att få fram autentiska stämningar, flerskiktade bilder. Frågan är om poesin är den optimala formen för detta; det ibland litet uddlösa i den nya boken, det som förblir hängande i luften, småljummet snarare än varmt eller kallt, det misstänker jag hade varit lättare att undvika i romanens eller novellens form. De bästa partierna i boken närmar sig ett tydligare narrativ. Här finns ett uppenbart stoff att göda och förvalta.