Ett steg tillbaka för Knut Larsson

Det är aldrig så vackert som i Lokmannen och Biografmaskinisten. Krokodilstaden är en, som alltid, mörk berättelse med vackra undertoner. Färgskalan går i brungrått, teckningarna är oantastliga och med Knut Larssons speciella vidvinkelsperspektiv. Den här gången har han tryckt helt på mute-knappen, inte ett enda litet utropstecken-ord har fått plats. De rundögda figurerna tittar i stället. Glosögnar i förvirring, ilska eller förvåning. Knut Larsson skapar ett ljudlandskap ändå. Det gnisslar och knarrar från de dåligt byggda husen. När en glasflaska faller i golvet hörs klirret klart och tydligt. Det är alltid obehagligt, på ett Tom Waitskt vis. Berättelsen är suspekt, figurerna bor i ett översvämmat samhälle som inte bebos av särskilt vänliga människor. De är halvonda hela bunten. Det handlar ofta om en död kvinna som plötsligt kommer tillbaka. Man vet aldrig om det är dröm eller verklighet. Sedan ligger paret med varandra, i Krokodilstaden har kvinnan en liten krokodilsvans. Okej, klar Black hole-koppling. Bilderna är ständigt snyggt komponerade, stela och prydliga. När något hastigt händer, ett paraply flyger ur en kvinnas hand, drar vinden plötsligt in över sidorna och håret får liv. Men som sagt, berättelsen sackar och hade kunnat få en tankevända till.

Ett steg tillbaka för Knut Larsson

Knut Larsson har mutat in sitt egna lilla hörn på den svenska seriescenen. Med Krokodilstaden tar han ett steg tillbaka. Berättelsen har segnat ihop och vilar på gamla lagrar.