Ett ständigt tänjande på kroppens gränser

Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg har träffat konstnären och poeten Leif Holmstrand inför hans utsätllning på Galleri Syster.

Foto:

Kultur och Nöje2010-04-01 06:00
Marianne Söderberg
För den som inte vågar se skräckfilmer kan Leif Holmstrands senaste diktsamling Vid mardrömmens mål fungera som en hanterbar introduktion kring genrens kanon. Inte för att dikterna beskriver filmerna, men de pekar ut karaktärer och sammanhang som det emellanåt refereras ganska friskt till. Dessutom skapar texterna ett oväntat lugn kring hemskheterna. Kanske för att de tycks skrivna utifrån en slags förvåning som leder fram till många torra konstateranden. Som att "Några unga män måste döda sina flickvänner som är konstiga" eller "Ett bröst kan sitta på en axel, en hand på ett huvud. En man kan ta loss en annans ansikte och bära det som sitt eget". Boken är hans fjärde diktsamling i eget namn och kom nyligen ut på Bonniers. Men det finns ytterligare två, skrivna under pseudonymen Anna Maria Ytterbom (OEI editör). - Ytterbom är ett gammalt släktnamn och Anna Maria en kompis. Det började med att jag gick och irriterade mig på en diskussion kring idén om att det finns ett könsspecifikt språk. Du vet allt det där om att "kvinnor är från Venus och män från Mars", den blossar ju upp med jämna mellanrum. För mig är språket mer komplicerat än så och tack vare att vi faktiskt har ett språk har vi ju också möjligheter att kommunicera, säger Leif Holmstrand, som i dag öppnar en utställning på Galleri Syster i Luleå. Bas i Malmö
Han är också bildkonstnär och med sig till Syster från sin bas i Malmö har han tagit med sig tre nya verk till utställningen Territorial Clothing, som pågår fram till den 23 april. Dessutom ett ljudinstallation bestående av röster han samlat från ett anonymt internetforum där homosexuella män diskuterar kvinnor och feminism. - Man kanske fantiserar om att homosexuella män skulle vara bättre än heterosexuella män när det gäller synen på kvinnor. Men det är nog en fördom, jag hörde saker där som gjorde mig mörkrädd. Det är sällan jag är så tydligt politisk som jag är i det här ljudverket, min konst är oftast redskap för mina privata reflektioner, säger Leif Holmstrand. Ofta tar han avstamp i kroppen. Fantiserar om upplösning och protesterar mot tanken på att vi är fångar i våra kroppar. I taket på Galleri Syster har han hängt tre objekt, laddade med idéer om frihet - inte minst när det gäller identitet och kön. Handarbetar mycket
Manliga strumpor, som långa frukter eller fallosar, sammanfogade med bysthållare, trosor och slipsar till textila skulpturer. På golvet en mur av höftdelar - detaljer från olika slags byxor stoppade med textilier, som kroppar. Dekorativa, men samtidigt råa. Lite löjliga i sin marscherande exakthet. - Jag har lekt med färger och riktningar, närmare måleriet än så här kommer jag inte, säger Leif Holmstrand som ständigt lockas till det textila hantverket, men som inte kallar sig textilkonstnär. - Det jag sysslar med är för orent för att jag ska kunna göra det. Handarbetat har han alltid gjort, stickat, virkat och sytt i hemlighet. På Norrköpings konstskola sysslade han länge med "mer maskulina tekniker" - betong, metall, sten. Det tog tid innan han vågade sig på att införliva handarbetet i sin konstnärliga praxis. När det var dags att göra arbetsprover till konsthögskolan tog han chansen. - Varför inte, tänkte jag. Det textila var ju faktiskt något jag kunde. När jag sedan kom in på Konsthögskolan i Malmö var det ju bara att fortsätta. Tiden, uttryckt och manifesterad i händernas arbete, är också ett viktigt tema för mig, säger Leif Holmstrand som arbetar i skiftande tekniker och som gärna vill att materialet ska betyda något i sig. Sally Rattermann
På Bonniers konsthall knöt han för några år sedan upp gamla använda barnvagnar i taket med syntetrep från Claes Ohlsson, glad över tanken på att billiga och igenkännbara vardagsmaterial upphöjs i en gallerikontext. Affischen till utställningen på Galleri Syster pryds av en bild på en textil skulptur skapad av de kläder Leif Holmstrand under många år använde i sin performance om Sally Rattermann. En könslös sångfågel sammansatt av två karaktärer som betytt mycket för honom - Sally Bowles från filmen Cabaret och romanen Farväl till Berlin och Råttmannen från Sigmund Freuds psykologiska fallstudie kring könsidentitet. Iklädd negligé, långa svarta silkeshandskar, kimono och en virkad luva över huvudet sjöng Sally Rattermann Everybody loves a winner och bjöd in till rituella uppträdanden. Undviker repetition
- Sally Rattermann kom till som en idé om att fylla en personlighet med funktion och följde mig under många år. Sally har tagit mig till så exotiska platser som Norge, men också till Tokyo och New York. Men jag lade av i rättan tid, Sally var på väg att bli ett varumärke, ett beställningsverk. Så hon eller han fick bli en skulptur till slut. Det var skönt för det gav mig friheten att skapa andra performanceverk, men också lite sorgligt. Både när det gäller konsten och poesin försöker Leif Holmstrand ständigt att sabba för sig själv, allt för att undvika repetition. - Jag tycker om känslan av mysterier, det skapar ett fält att tänka kring. Jag tror inte att det ska finnas några exakta berättelser i mitten, som en slags kärna. Vet man exakt vad konsten eller poesin handlar om kan man lika gärna skriva ner det på en lapp. Då behöver man inte skapa några verk.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!