Ett ständigt sökande bland tvetydiga svar

Det är muren av manliga bäcken centralt placerad i mitten av Galleri Syster som direkt ger utställningen en manlig vinkel. Den består av sex par byxor kapade en bit ner på låren, fyllda med stoppning och med ett lock av tyg. Objekten är sammanlänkade med säkerhetsnålar och har applikationer; strumporna slingrar sig i närheten av grenen och om man vill går det att tänka könsorgan. Verket heter som utställningen, Territorial Clothing, och beroende på hur man ser det är muren ett skydd eller något som stänger ute. Att det är manliga höfter vet man omedelbart på färgerna, det är pojkarnas dova grönablåa, och sedan på skärningen med sina raka midjor. Inuti råder dock annan ordning. Flera av locken är röda, oranga eller rosa, och har lite sidenglans. Maktens plagg, den strikta kostym- eller uniformsbyxan, saknas dock helt. Det är följdriktigt. I de tre hängande skulpturerna har nämligen något inträffat. De heter Byst med hängen och är hämtade ur en slags uppluckrad garderob, är ett slags kvinnomanskläder där behån styckats av den välmatade strumpan - men å andra sidan kan det lika gärna ha varit kuporna som anfallit. Slipsen i sin tur vill omfamna, ser lite övergiven ut faktiskt. "Vem ska man va, vad får man ha, vad blir det om man tar båda?" tycks verket fråga. Svaret är som med muren tvetydigt, dessutom utan tydlig maktordning, och ovanpå allt finns det tydligt utskrivet. "Dags för dubbla ting" står det på en av post-it lapparna som bildar verket Regler för erinran. Förenade av en mängd svarta stygn och fler säkerhetsnålar, formar det med sina små, små bokstäver en förstulen kärleksdikt till mannen, "det stora muskelfyllda skäggiga". Konstnären heter Leif Holmstrand och det är uppenbart att han utgår från kroppen, något han ofta återkommit till under sina tio år i branschen, när han i det här nygjorda verket gör något så ovanligt som att borra sig ännu en längre bit in i frågan om vad mannen är, vart hans gränser går - var han som har lärt sig rätten att ha plats slutar att ta sig den. Kanske för att utanförskapet då skulle blir för stort. I ljudverket Ers Excellens med flera kan vi höra homosexuella män, en verklig gräns att överträda kan man tycka, ifrågasätta kvinnors erfarenheter. Replikerna är hämtade från deltagare i en anonym internetdebatt om kvinnor och feminism på ett hbt-forum, men deras homosexualitet gör dem uppenbarligen inte mer just det. För medan kvinnor är otäckt vana vid att vara objekt, både för sig själv och andra, är männen det motsatta. Och varför göra sig till objekt och därmed underordna sig ens i det egna studiet av sig själv? Läskigt för den som är ovan förstås, men nog nödvändigt om genus ska handla om annat än kvinna. Sökande är också först som sist det ord som mitt möte med en samtida multikonstnär - Holmstrand är även aktuell poet med Vid mardrömmens mål - och hans utställning planterar i mig.