Eller samplingar av allt detta i något som åtminstone ibland påminner om meningsbärande satser. Jag talar om Roberth Ericssons diktsamling Null.
Ibland dyker fortfarande begreppet språkmaterialism upp i samtiden, men det Ericsson sysslar med är egentligen återbruk, ett femtontal citerade skribenter räknas upp mot bokens slut. De har alla bidragit: lån, översättningar, fragment. Som knådats samman till ett antal sidor som fått underrubriken ”dikter och talakter”.
Inte mycket utöver de vanliga artighetsfraserna (tillhöriga skrået) kan utsägas om dessa ”akter, jag önskar verkligen att de vore mindre förutsägbara. Visserligen säger författaren i en akt på sid 36 Den Nya Dikten ska sakna motiv och några sidor längre fram, förtydligat: Låt Den Nya Dikten fånga en splittrad flaska med ansiktet. Och någon gång bränner en verklighet igenom språkskyddet:
”Papperet pressas samman i händerna.
Papperet vecklas ut igen.
Liknar, liknar inte.
Missbild.
avtar
Allt ska till sist brinna.”
Tydliggör Ericsson någonting av språkets karaktär? Från noll och uppåt? Självklart, men så gör en sönderklippt tidningssida, ett recept, en varningsskylt. Den här extraherade och kliniska hanteringen av språk som material når snabbt sin ände. Det är tveksamt om den någonsin varit särskilt experimentellt intressant, eftersom den egentligen aldrig utmanat någonting, som dadaism eller konkretism en gång gjorde. Redan 1954 slängde Öyvind Fahlström fram tanken att det vore möjligt att "skapa med utgångspunkt från språket som konkret materia".