Nästa Strindberg blev Vivisektioner. Ett obehagligt ord, "levande snitt". Vetenskapsmannen skär i ett djur och kallar det levande preparat. Men litterärt effektivt, snittet genom kropparna, Strindbergs egen eller någon annans, eller självaste samhällskroppen. Smärtan därigenom.
"Råa, mer än någonsin men fulla af nya tankar och upptäckter", så skrev han tidstypiskt om boken. Den blev en av Nationalutgåvans allra sista delar. Vad är det moderna, frågar sig Strindberg och då bränns det: "Det moderna under varje epok: det är sättet att skapa det som bäst motsvarar samtidens förmåga till förståelse".
Läcker formulering, och redan i den första texten Jag får han kontakt med våra samtider, när han skriver om hatet, det som åter debatterats denna sommar. "Det stämmer! jag hatar med det sunda och robusta hatet, medan de svage förblindas av sin maktlösa vredes blodstockning. Jag är ursinnig, men jag ser inte rött där det är grönt; jag är rasande men jag kan skilja en vän från en fiende."
"Sin maktlösa vredes blodstockning", det är Nietzsche i den formuleringen och här flödar det av naturalism och viljan till makt. Medan polemiken mot kvinnan är gnatig, biologisk, tragglig.
Men oftast blixtrar det, och man tänker; vilken bloggare han hade blivit. Med tidsavläsningen, ett snitt så exakt att det upphäver hundra års tystnad.