Sitter länge i bastun, som för att försöka svettas ut de plågsamma bilderna från Norge. Det går inget bra. Till och med här ute i viken känns miljön nedsmutsad. Som alltid i svåra stunder, söker jag mig till Stein Mehren, den norske favoritpoeten med det precisa och vackra språket. Han som skrivit verser som täcker in både det vackra och det onda.
Här några rader från dikten Demonens time ur samlingen Dikt for enhver som våger, som kom ut 1973. Jag struntar i att översätta den, våra två språk står varandra så nära att det inte ska behövas.
Timen da stjerner blir tent i offerets kropp
med sting av do evighet. Smerte
og skyggefrost driver i bødlenes blod
der stjerne etter stjerne slukner inn i avgrunnene
Litteraturen kan ibland förse oss med tröst. Jag sitter där i kvällningen och söker bland Stein Mehrens meningar och ord. Själva sökandet står för trösten, fyller den funktion jag behöver just nu. Ondskan är alltid närvarande, liksom det goda hos människan.
För mig fungerar Stein Mehrens ord och bilder som en värmande filt även när jag försöker förstå något av det som hände fredagen den 22 juli. Som i en sommardikt från hans debut 1960, Gjennom stillheten en natt:
I morgon reiser vi
for siste gang går vi ut til havet
Vi står på de ytterste klippene
og kjenner at jorden blir kaldere og kaldere