Scott Walker var tonårsidolen i Walker Brothers, amerikanen, som flyttade till Europa, till Kulturen, med versal. Brels, Bergmans och Becketts Europa. De tre första soloskivorna var storsäljare, tvåan toppade Englandslistan 1968. På den fjärde hade han tröttnat på att vara Scott Walker och släppte först skivan under sitt riktiga namn: Noel Scott Engel. Och antagligen var det därför den skivan floppade, för den skiljer sig inte markant från de tre första. Åtminstone inte sett till vad som komma skulle.
Walker Brothers (Engel, John Maus och Gary Leeds, de var inte mer bröder än Ramones, alltså) återförenades och 1978 kom Nite flights, skivan som kan sägas vara första tecknet på Walkers väg in i abstraktionerna, konsten och molekylär vetenskap.
Och ursäkta denna rapsodiska karriärgenomgång, men Scott Walkers liv och karriär är som en film: En tonårsstjärna som drar sig tillbaka mer och mer och återkommer med märkliga alster på ålderns höst.
Han är från en annan tid, en anakronism, inte bara hur det låter: Alltså hårt, obegripligt och obehagligt; stråkar och gnäll, metalliska ljud av knivar som slipas och Walkers opera-vibrato, och mitt i allt vansinniga trumkomp och köttiga elgitarrer. Det centrala stycket (ja, stycket, det är inte riktigt låtar i någon vanlig mening) heter, håll i dig: SSDS14+13B (Zercon, a flagpole sitter). En nästan 22 minuter lång musikalisk... ja, jag vet inte vad. Resa låter för futtigt, som att man ska till Nordpoolen i Boden med ungarna en lördag. Det här är mer som att man vaknar upp vid Nordpolen. På månen. Man ser jorden på avstånd samtidigt som man är mitt i den, ser varje liten snöflinga, varje litet grässtrå med fullständig skärpa, som seglade man ner mot jorden i denna snöflinga, och bosatte sig under grässtrået.
Och allt detta vore förstås outhärdligt pretentiöst om det inte vore för att, ja, inte är det helt enkelt. För att Scott Walker verkligen är som Ingmar Bergman i det avseendet: Ett geni som gör mer eller mindre obegripliga men likväl fantastiska saker. Den triptyk som utgörs av denna, i det sammanhanget lättillgängliga, skiva, The Drift (1986) och Tilt (2006) är musikaliska motsvarigheter till Bergmans Vargtimmen, Persona, och Viskningar och rop. Information man inte kan blunda för, som man inte visste fanns och som man inte behövde men som förändrade en i alla fall. Bish Bosch är något så ovanligt som ett självständigt konstverk, mitt i Så mycket bättre-skit och folks fotografier på mat och futila krav på att de ska begripa allt.
Det är en ynnest att få kliva in i den här skivan. Att få känna hjärtat bulta i hjärnan för en gångs skull, utan att känna sig som att man slösar tid eller gör något olagligt. Det är inget man kan ha på i bakgrunden, Bish Bosch kräver en dryg timme av koncentration på annat än sig själv och sin omedelbara omvärld. Gör det, det är värt det.