Ett samtida bibliotek med rik historia
Två författare och en legendarisk bibliotekarie får sina platser i åminne på Luleås nya bibliotek i Kulturens Hus.
Det var en expansiv tid - under stadsbrandens år 1887 hade Luleå 3.630 invånare. 1900 hade folkmängden ökat till 9.484 personer. Folkrörelserna var under uppväxt och boken blev en självklar resurs i folkbildningsarbetet.
De böcker som Gradlogen Viktor Rydberg tillhandahöll bestod till 60 procent av skönlitteratur, förhållandevis modern sådan, de flesta utgivna mellan 1880 och 1890. Men bokskåpet innehöll allt för få böcker och därför startade föreningen ett större lotteri för att få ihop pengar för att kunna öppna ett modernt lånebibliotek.
För att förankra biblioteksverksamheten i det övriga samhället bildade IOGT 1901 en folkbibliotekskommitté med ledamöter även utanför rörelsen. Resultatet blev senare Luleå Folkbildningsförening som för de inbringade lotterimedlen om 33.459 kronor och 95 öre bland annat fick i uppdrag att köpa in 2.000 böcker.
Fröken Selma Johansson anställdes som bibliotekarie på deltid, sex dagar i veckan, och den 15 april 1903 slog så så Luleå Folkbibliotek upp dörrarna i Godtemplarhuset.
Böcker bakom ett skrank
Lånen var avgiftsbelagda och bibliotekarie Johansson förmedlade lånen över en disk. Böckerna förvarades på vederbörligt avstånd från låntagarna bakom ett skrank.
Först 1930 övertog Luleå stad driften av Folkbiblioteket. Då hade Selma Johansson, som 1928 organiserade om biblioteket till ett system med så kallade "öppna hyllor", gått i pension och hon kunde kröna sin karriär med landets högsta utlåningssiffror i förhållande till folkmängd.
Hennes ersättare blev Olga Bardh från Enköping, utbildad lärare men också bibliotekarie. Till sin hjälp hade hon assistenten Ada Ericsson.
Olga Bardh blev legendarisk och kom att stanna på sin tjänst ända fram till pensioneringen 1964.
Då flyttade hon till Lund och enligt uppgift startade hon genast ett litet bibliotek på det äldreboende hon och hennes syster flyttade in i.
Läser man om henne i gamla tidningsartiklar framtonar bilden av en bildad och energisk entusiast. En god berättare tycks hon också ha varit och i samband med hennes 60-årsdag ger hon "mellan några John Silver" färgstarka återblickar från sina många år i staden och yrket.
Kände sina låntagare
Drömmen för henne, liksom för många av hennes senare kollegor, var ett nytt bibliotek med ändamålsenliga lokaler. När hon tillträdde sin tjänst låg biblioteket i det gamla rådhuset i Stadsparken och hon är inte nådig i sin kritik av dem som försökte hindra expansionen där uppe på andra våningen.
Olga Bardhs dröm var de så småningom nedlagda planerna på ett kombinerat bibliotek och badhus på Loet, men mot slutet av sin karriär konstaterar hon torrt att det nya bibliotek som skulle byggas ihop med stadshotellet väl får duga så länge. "Det har varit en strävan hos oss på biblioteket i Luleå att söka kompensera de bristfälliga lokalerna med bästa möjliga service", säger hon bland annat i en avskedsintervju i Norrbottens-Kuriren 1964.
Hon kände sina låntagare väl, tog aktiv del i stadens liv och har blivit omskriven i en dikt av Folke Isaksson, som känner trygghet i hennes vishets närhet. Vid ett tal under en nationell bibliotekssammankomst i Uppsala 1943 talar hon engagerat om att allmänheten måste kunna lita på bibliotekspersonalens absoluta diskretion. "Man skall kunna ha samma krav på en präst, en läkare eller en jurist. Ett aldrig så litet avsteg från denna regel betyder kanske inte så mycket i en storstad, men i en mindre stad, där det finns möjligheter att stava och lägga ihop kan det bli katastrofalt".
Olga Bardh drev ett modernt bibliotek, som bland annat var först i landet med att tillhandahålla grammofonskivor för utlåning.
När det nya biblioteket nu slår upp sina dörrar i Luleå på fredag tillägnas Olga Bardh ett rum med eget namn - ett stort konferensrum, helt glasinklätt, med namnet inskrivet på snygg metallskylt. På väggen kommer hon att blicka ner på besökarna från ett svartvitt fotografi.
I våningen under tillägnas författarna Stina Aronson och Erik Lindegren, i vars namn Luleås lyrikpris delas ut vartannat år, två mindre konferensrum.
I Lindegrenrummet ryms delar av en skatt. En boksamling på sammanlagt cirka 1.500 titlar donerad av hans änka Karin Lindegren innehållande litteratur från den litterära guldålder som var Erik Lindegrens samtid.
- Erik Lindegren var en centralfigur i Sverige och det tycks som om alla samtidsförfattare skickade sina böcker till honom för läsning, inte bara de svenska utan också många utländska författare, berättar bibliotekarien Bert Linné, som fått det stora förtroendet och nöjet att bringa ordning i samlingen.
Visserligen hade man väl hoppats på en bättre exponering, men i Luleå är besökarna luttrade efter årtionden av böcker samlade i källare.
- Här finns inte bara etablerade författare, utan också många som skrev bra, men som aldrig slog igenom eller som tystnade.
I Moa Martinsons anda
En av dem heter Ester Sjöblom och Bert Linné bläddrar i hennes bok Lyssna stenar! vars anspråkslösa omslag pryds av tussilago.
- Hon skrev i Moa Martinsons anda, väldigt bra, men hon tystnade, tog livet av sig.
Erik Lindegrens ungdomsdikter publicerade i tidskrifter som Presens från 1934, gamla BLM, franska surrealister, åtskilliga svenska verk. Tummade böcker, inrökta, sköra. Stiliga dedikationer, vackra omslag, mjuka pärmar. Ingenting för utlåning, men däremot för läsning på plats. Skåp fyllda med böcker innanför glasdörrar, precis som det en gång började. En dyrbarhet mitt i det stora hela.
Själv drar Bert Linné, som ler lite när han konstaterar att han snart har arbetat lika länge som Olga Bardh, ytterligare strån till stacken genom att föreläsa under rubriken I Lindegrens spår.
- En av många positiva saker nu är ju att möjligheterna för föreläsningar ökar nu när vi har lämpligare lokaler.
Så jobbar vi med nyheter