Vi börjar med att se den avslutande tredje delen av Belinda Olssons TV-serie Fittstim - min kamp tillsammans innan panelen sätter sig ned för att reflektera. Med rubriker som Har feminismen spårat ur? och Har feminismen kuvat männen? och Bryr sig de unga om feminismen? har upprördheten varit stor sedan programmet började sändas.
Ger programmet en sann bild av feminismen?
Astrid Johansson (AJ): Jag tycker hela programserien är hemsk och dum. Jag var så upprörd över första avsnittet där hon förlöjligade ordet hen och de människor som identifierar sig som hen. Det finns så många som inte vet vad feminism är. Denna TV-serie ger bara antifeminismen bränsle, speciellt som hon återkommande säger att feminister hatar män.
Susann Jonsson (SJ): Det är beklämmande att se vilken personfixering som präglar TV-mediet i dag. Det är en generell trend att programledaren får mer tid än både innehåll och gäster. För handlar programmet om Belinda Olssons livsresa, eller feminism? Och extra tråkigt när det handlar om ett mycket viktigt samhällsämne. Dessutom ställer jag mig mycket frågande till pseudohistorien - jakten på Ulf Lundell.
Jonas Berglund (JB): Allt handlar om hur Belinda ser på saken. Hon ställer så många frågor, men vi som tittar får inga svar. Och varför gjorde man inte tre avsnitt med de fyra kvinnorna (Amelia Adamo, Kristina Hultman, Nyamko Sabuni och Roxy Farhat, reds anmärkning) hon bjöd på middag, liknande Stjärnorna på slottet. De var fyra olika kvinnor som på olika sätt strävat mot samma mål. Det hade varit intressant att höra vad de faktiskt tycker. Nu gick det knappt att höra vad de sa.
Karl Petersén (KP): Det var ett uttalande i detta sista avsnitt jag tyckte var bra. Det var kvinnorna som talade om LO-kollektivet och vikten om att värna jämställda villkor vad gäller karriär, lön och pensioner. I övrigt var det svårt att förstå hur man tror att man kan skapa ett bra samtal om feminism i denna form.
Hatar feminister män och ser män som fienden - ett uttalande som återkommer genom hela TV-serien?
AJ: Åh, jag orkar inte ens debattera det längre. Det är en sådan stor missuppfattning att feminister hatar män. Det gör vi inte. Vi ser på samhället normkritiskt där kvinnor som grupp är underordnade vita medelålders män som grupp. För mig hänger allt ihop. Därför tycker jag det är viktigt att feminismen även inkluderar fler underordnade grupper som funktionshindrade och HBTQ-rörelsen.
JB: Jag noterade att hon själv föll i fällan. Hon vände bort blicken när hennes svärmor pratade, men bekräftade hela tiden PR-konsulten Per Schlingmann med ögonkontakt. Dåligt.
SJ: Den praktiska feminismen, hur man exempelvis behandlar kvinnor och män i en personalgrupp är jätteviktigt. Att jag som chef exempelvis är vaksam mot att inte behandla någon annorlunda på grund av kön. Små saker som sker inför öppen ridå.
JB: Ja, hen-debatten både förminskas och förlöjligas i denna serie.
AJ: Det kände jag också när Ebba Witt Brattström intervjuades. Att hon klankade ned på oss nya feminister. Att vi inte bryr oss om de frågor man drev på 70-talet utan bara bryr oss om HBTQ-frågor. Den stora skillnaden mot förr är att många av dagens feminism är normkritisk. Vi ifrågasätter alla normer.
KP: Samhället förändras, så också samhällsfrågorna. Grupp 8 hade sin tid. Dagens frågor är nya och mer komplicerade. Nu är exempelvis åtta av 14 kommunalråd i länet kvinnor. På 1970-talet var det män överallt i politiken. Ungdomar lockas inte lika mycket av partipolitik, men driver andra frågor på andra sätt. Det är bra att samhället utvecklas.
SJ: Jag har tänkt mycket på det som faktiskt hänt. Jag flyttade hem igen efter 25 år söderut för ett och ett halvt år sedan. Det är frågan om jag fått det jobb jag har nu med samma erfarenhet i mitten på 1980-talet. Nu är det lätt att jobba. Det finns en acceptans för kvinnliga beslutsfattare i maktpositioner, även om det går framåt med små steg.
KP: Visst, det finns fortfarande en hel del kvar att göra. Kvinnor når glastaket, trots att de är välkvalificerade och många pappor är inte föräldralediga i samma utsträckning som mammorna. Det är nyckel tror jag, att få papporna att förstå vikten av att vara hemma med sina barn och att skapa arbetsklimat och chefer som uppmuntrar pappor att vara föräldralediga och vabba.
Hur ser skolmiljön ut idag. Har det också skett en förändring?
AJ: Nej inte alls. Det är samma saker som sker, samma skällsord och tafsande. Maktstrukturen har inte förändrats. Jag mår jättedålig av hur tjejer behandlas, vilken homofobi som tillåts. Lärarna? De är medvetna men förminskar problemet.
SJ: Det låter förskräckligt. Går det inte att göra något? Anmäla till arbetsmiljöverket?
AJ och JB: Det har skurits ned så mycket på skolan. Kanske är det därför, eller att lärarna inte längre är samma auktoritet som tidigare.
KP: Tyvärr tror jag inte att anmälan hjälper. Det handlar om att skolan aldrig får arbetsro samtidigt som stadsbidragen inte är inflationssäkrade. Kommunerna får alltså mindre pengar varje år till skolan och lärarna allt mer administration. Det är bedrövligt hur skolfrågan används som politiskt slagträ.
AJ: Det var inte annorlunda på dagis heller. Det finns en acceptans för att pojkar slår och är stökiga. Det ligger i mansnormen. Pojkar är inte våldsamma. De fostras till det. Därför tror jag att det krävs en genuspedagogik från förskolan och sedan hela vägen. Att se barn som individer och inte skapa normer för olika grupper som sedan ställs mot varandra. Låt alla vara som de är.
SJ: Filmbranschen som jag verkar i är traditionellt mycket macho och mansdominerad. Och jag har sett många män som inte lever upp till den normen fara mycket illa, liksom de kvinnor som drabbats. Nu när det kvoteras inom filmbranschen tror jag på sikt att alla kommer att vara vinnare. Däremot kan det konkret och personligt vara en tuff passage. Det finns manliga regissörer som gått ut i pressen och sagt att de fått "yrkesförbud" eftersom alla pengar går till kvinnor. Så är givetvis inte fallet. Fördelningen ser bara annorlunda ut och när man tittar i det längre perspektivet kommer det att gynna alla. Det är jag övertygad om.
Delar ni bilden av att feminister bara bråkar med varandra? Behövs en enad kvinnokamp?
AJ: Feminismen är en bred rörelse. Alla kan inte komma överens om allt även om vi har gemensamt mål.
SJ: Jag tycker inte man ska förväxla bråk med debattlust. Det är en klassisk härskarteknik att detronisera vissa frågor genom att anklaga de som driver dem för att bråka med varandra. En marginalisering som gör att majoriteten inte behöver lyssna till minoriteter.
KP: Bråk är ett sundhetstecken. Det är ett bevis för att det är högt i tak. Det bråkas inom alla partier. Det finns alltid nyanser. Det vore förskräckligt om alla i mitt parti var överens om alla frågor.
SJ: Jag tror den övergripande frågan alla kan enas om är förändring. I övrigt är jag övertygad om behovet av att låta många blommor blomma.
Hur ser ni på framtiden?
SJ och KP: Jagär hoppfull.
JB: Det känns som det går framåt.
AJ: Jag tror på de unga.