Ett samiskt smörgåsbord

Urfolksfestivalen Riddu riddu är sommarens höjdpunkt i det samiska kulturlivet. Den startade för 16 år sedan för att stärka den försvagade samiska identiteten och lockar tusentals människor från hela världen varje år. Jag kom till festivalen med förväntan men också full av fördomar. Kunde se framför mig en jojkande same vid ingången, koltar i syntet på marknadsstånden och en tam ren som barnen skulle få rida på. En festival för turister. Men så pinsamt fel jag hade. Riddu riddu är ett riktigt samiskt smörgåsbord och det finns för alla smaker. Modevisning, nycirkus och samisk hårdrock. Dessutom jojk, seminarier, filmer och hantverk. Till efterrätt mongolsk strupsång och navajo-indiansk punk från Arizona. Festivalområdet ligger i Mannedalen, vid Kåfjordens spets och omgiven av berg. Det är en av de vackraste platserna jag sett. Från de fortfarande snöklädda topparna forsar smältvattnet ner för sluttningarna till de väntande bäckarna. Som blodådror i en spänd överarm. Bordet var dukat och plötsligt känner jag mig väldigt hungrig. Jojkskola I en av kåtorna som står utspridda över festivalområdet, samordnar Kirunajojkaren Lars Ante Kuhmunen en jojk-workshop med femton deltagare. De flesta är ryska samer, en liten minoritet på 2.000 personer. - Vi ska försöka något unikt, femton jojkare som jojkar i kör, skrattar Lars Ante Kuhmunen som har hjälp av en rysk tolk. - De är väldigt duktiga. Även om de inte jojkar har de egna strupsånger, så de lär sig väldigt fort, viskar Lars Ante, som under festivalen också ska presentera Sveriges televisions dokumentärfilm En jävla jojk som handlar just om honom. Det är inte bara språket som skiljer de ryska samerna från sina skandinaviska grannar. Den samiska minoriteten i Murmansk har levt 80 år under kommunistisk styre, i fattigdom och med begränsade möjligheter att utveckla sin samiska kultur. En av deltagarna i workshopen är 15-årige Konstantin Krapeychuk från Murmansk. - Jag har ett punkband i Murmansk och jag vill lära mig att jojka för att kunna blanda in det i vår musik, säger Konstantin som är en av de få ryska samerna som pratar engelska. Bredvid Konstantin sitter 22-åriga Ellen Oddveig Hotta från Kautokeino, jojkens huvudstad. - Hemma hos oss är det min äldre syster som har jojkat sedan hon var liten. Men nu har jag också blivit sugen på att lära mig, säger Ellen, som även studerat ursprungsbefolkningen i Paraguay, guaraníindianerna, när hon var där som utbytesstudent för två år sedan. - Trots de ekonomiska skillnaderna var det ändå slående hur många likheter det fanns mellan dem och oss samer. Vi kämpar för samma rättigheter, rätten till vårt språk, vår kultur, vår musik, vårt land, säger Ellen Oddveig Hotta. Samisk vägvisare Jag går vidare till lilla scenen där årets samiske vägvisare ska utses. Jag är nyfiken, vad är en samisk vägvisare? och hinner precis fram när Brita Iren Thomason får priset. Hade jag inte läst programbladet innan hade jag svurit på att de just utsett Miss Same. En jätteläcker samisk tjej med kolt och solglasögon kliver av scenen med ett stort leende på läpparna. Vad innebär att vara en samisk vägvisare? - Jag ska utbilda mig på samisk högskola och sedan resa runt i Norge, bland skolor och myndigheter och berätta om den samiska kulturen, säger Brita Iren Thomason som kommer från Kautokeino. Får du betalt för det? - Det handlar om ett helårskontrakt med pengar från norska staten. Där ser man, svenska staten har en lång väg kvar. - Jag önskar att vi svenska samer hade samma förutsättningar som de norska samerna. Till och med i den norska konstitutionen är samernas rättigheter befästa, beklagar sig Lars Ante Kuhmunen, min personlige samiske vägvisare ikväll. Nycirkus På kvällen kommer festivalens höjdpunkt, Riddu riddus specialsatsning i år: Riddu rock cirkus. En fantastisk blandning av akrobatik, dans, teater och musik. Föreställningen dirigeras av koreografen Ada Jurgensen. De tunga hårdrocksbanden Mindtwist och Alit Boazu står för musiken, som är nykomponerad för denna kväll. Fem profesionella dansare från dansakademin i Oslo, Nina Erdahls samiska modevisning, cirkusartister, ett teaterinslag från Komifolket i Ryssland och strupsång från Mongoliet fullbordar entimmes-showen och publiken är i extas. Kampsång Sedan är det dags för Navajo-indianerna från Arizona att kliva upp på scen. Gruppen Blackfire blandar punk och tunga gitarrer med traditionell navajosång. Dessutom är låtarna riktiga kampsånger mot kolonisationen, brott mot ursprungsfolkens rättigheter och den globala uppvärmningen. Där slår det mig att ingen same talar i sådana termer, även om problemen är ungefär desamma. - Bara vi vet hur staten behandlar oss, men vi har aldrig sökt konfrontation. Förmodligen hade vi inte överlevt i sådant fall. Det finns historier som säger att vikingarna aldrig kunde plundra samebyarna för när de kom upp med skeppen längs kusten försvann alla samer in i landet med sina ägodelar, berättar Lars Ante Kuhmunen. Det händer fortfarande saker över hela festivalområdet, trots att klockan är över midnatt. Solen har förvisso inte gått ner, men det kommer den inte heller att göra. Så jag går och lägger mig, lycklig men lite skamsen över att jag trodde att jag kanske skulle få rida på en ren.

Ett samiskt smörgåsbord

Det senaste koltmodet, jojkskola och samisk hårdrock. Riddu riddu-festivalen i norska Kåfjord har blivit en samisk tradition. Trots att den innehåller mer elgitarr än jojk.