Ett rymdäventyr

Han heter Pajala i efternamn, men kommer från Luleå. När Mikael Niemi för några år sedan placerade orten på världskartan hände det att folk trodde att Niclas Pajala hade tagit efternamnet för att göra sig intressant. I själva verket skvallrar namnet om hans rötter och när han nu skriver årets julkalender för Sveriges Radio döper han en av stjärnorna i sitt rymdäventyr till Pello.
I går blev det nämligen officiellt att Sveriges Radio Norrbotten kommer att producera årets julkalender, ett uppdrag barnradioproducenten Ingela Lekfalk hämtat hem i stor konkurrens.
- Det är ett prestigefyllt uppdrag och vi är många som vill göra en kalender, säger Ingela Lekfalk.
För hennes egen del blir det andra gången i ordningen. Sist det begav sig var 2000 när hon både regisserade och producerade Tove Alsterdals Snälla Py.
- För oss här på radion känns det extra roligt att få uppdraget just nu. Sveriges Radio befinner sig i en stor omorganisation och vi vill fortfarande gärna vara en av de fyra stora riksproducerande radiostationerna tillsammans med Stockholm, Göteborg och Malmö. Julkalendern är en stor produktion som kräver mycket av våra tekniker och genom att vi satsat på bland annat radioteater har vi den kompetens som behövs.

Rymddisco på Pello
Niclas Pajalas bidrag till barnens julförväntan heter Toivos Cosmos, och regisseras av honom själv. Under 24 dagliga avsnitt får vi följa rymdtrollet Toivo, en kille som driver ett disco på planeten Pello i Lyrans stjärnbild. Livet verkar gå som på räls och snart ska han gifta sig med discodrottningen Carmen då hon plötsligt försvinner. Toivo ger sig ut för att leta efter sin tjej bland 15.000 galaxer och när han återvänder till hemplaneten är ingenting sig likt.
En elak häxa har tagit makten över stjärnbilden, stängt discot och tvingat alla att börja jobba för att bygga henne ett slott.
Men när det lackar mot jul håller ju som bekant sig Tomten extra vaken och skickar en robot till Toivos hjälp. Och är det en saga så är det. Toivo måste ha fler medhjälpare till sitt riskfyllda uppdrag att befria världsrymden. Därför dimper han en dag ner hos familjen Larsson-Persson på jorden. Där hittar han sina kompisar, pojken Kim och flickan Lovvika.
Niclas Pajala gick ut Dramatiska Institutets regilinje 2004. Sedan dess har han bland annat skrivit och regisserat två pjäser för Radioteatern. Den senaste, Kosmos 1402, sändes så sent som i februari.
- Jag kommer tydligen inte ifrån rymden, säger Niclas Pajala, som trivs att jobba med radio.

Scenteater i höst
Till hösten blir det dock scenteater igen när han ska regissera David Vikgrens nyskrivna pjäs Hem på Norrbottensteatern.
- Det är en stor skillnad mellan Radioteatern och scenteatern när det gäller planeringstider. På Radioteatern sker besluten snabbare än på en institutionsteater, där det ibland handlar om flera års framförhållning. Jag är en spontan person i grund och botten och har svårt att vänta.
Den minnesgoda kommer kanske ihåg en amatöruppsättning av Tjechovs Björnen i regi av Ingvar Sehlberg för elva år sedan. Skådespelare den gången var David Vikgren och Niclas Pajala.
- Vi gick samtidigt i gymnasiet, men i olika klasser och på olika linjer. Sedan dess har vi inte haft kontakt. Det är Norrbottensteaterns Erik Kiviniemi som fört oss samman igen. Han sade till David att du får skriva och mig bad han regissera. Det är sällan det går till så, att man får det ansvaret. Jag tycker att det var modigt gjort.
Vilka skådespelarna i Toivos Cosmos blir får vi inte veta ännu, men Ingela Lekfalk och Niclas Pajala berättar att det blir "en blandning mellan kända nöjesprofiler och Dramaten-skådespelare". Dessutom söker man just nu efter två barn i tioårsåldern som kan spela rollerna av Kim och Lovvika. På onsdag nästa vecka blir det uttagning på Sveriges Radio i Luleå.
- Toivos Cosmos blir en blandning av glamour, vemod och humor och handlar en hel del om att göra det omöjliga möjligt. Emellanåt är det ganska läskigt, säger Niclas Pajala, som är kritisk till mycket av det som görs för barn i TV numera.
- Jag tycker att man gullar in barn i en falsk verklighet. Då var 70-talets Anita och Televinken mycket bättre. De tog åtminstone saker och ting på allvar.