Ett pussel med stora bitar

Är det något syndigt, något omoraliskt eller ett karaktärsfel att syssla med deckare? Där tycks finnas både en lockelse och en skam, där det förra kanske är utmaningen att visa, att sådant där kan jag lätt sno ihop, och så arvodet förstås och det senare är det ofina i hela genren. Nu har Björn Larsson, prisbelönad författare och essäist, tillika professor i franska vid Lunds universitet, begått vad han med något besynnerligt tillbakasteg vill kalla "ett slags kriminalroman". Här finns ett mord, flera misstänkta, något slags spänning, presskonferenser, DNA-analyser och allt det där som hör till. Dessutom en mördare, så nog är det en kriminalroman, även om den som sådan inte är särskilt bra. Historien utspelas i förlagsmiljö. En poet som bor på en båt - något som också författaren länge gjort - lockas att skriva en kriminalroman men mördas just innan verket är fullbordat. Kring den döde poeten finns en förläggare, kamrater och spökskrivare, liksom någon beundrande älskarinna och andra fans, bland dem till slut alltså också en mördare. Dessutom en polis, som denna gång varken är försupen, frånskild eller operaälskare, men i stället lyckligt gift och Tranströmerbeundrande amatörpoet. Det blir ett pussel med stora bitar, som inte alltid passar ihop och hur kul är det att förlagets deckarstjärna heter Marklind. Och det utredande polisen Martin Barck? Mitt i det inte särskilt spännande referaten av mordspaningarna sprängs emellanåt in funderingar kring värdet av poesi, liksom också goda exempel på sådant. Möjligen ska man tolka detta som en folkbildning riktad mot - inte till - deckarläsaren, eller handlar det snarare om författarens distansering från sitt verk; helst skriver han annat och finare. Den döda poeten kunde kanske vara ett inlägg i kritiken mot bästsäljarismen, men tonen är mer småtrevlig än skarp, "en smula provocerande", skriver förlaget i baksidestexten, men det hela är alldeles för snällt och övertygar inte ens en smula. Ska man skriva kriminalromaner, bör det nog göras på allvar och med respekt för läsaren. Så mycket har jag förstått. Skäms man eller tar man det inte på allvar, kan man lika gärna låta bli.