Ett psykologiskt nedstigande till omänskligheten

LimboDet är en långt ifrån insmickrande bok som Viktor Johansson debuterar med på Luleåförlaget Black Island Books. Med en intriakat väv och många spår att följa är den snarare närmare 250 sidor arbete.Limbo utspelar sig i en framtid där särdrag, som stort intresse för underhållning och nöjen, outlaws med makt och en svårfångad politisk kropp, i dagens samhälle förstärkts.När vi kommer in i handlingen är balansen rubbad och huvudpersonen Julian Yakub ska ge sig ut på uppdrag. Men det är inte "äventyret" utan människan som är Limbos verkliga innehåll. Insprängt i berättelsen, som dryper av mänskliga kroppsvätskor och smuts, helst blod och inte en droppe sperma, finns en påtaglig varning för vad som sker med de pojkar som föräldrar och samhälle överger - men kanske även kritik av idealiserandet av hårdkokta manliga fiktiva karaktärer och dess skapare? Limbo tycks nämligen i sitt samhällskritiska anslag vilja omfatta mycket, till sist för mycket och för grunt.Temat i sig är en klassiker i litteraturen och handlar om människan utan känslor. Först ut var kanske Mary Shelley med sin Frankenstein, sedan kom Science fiction-genrens robotar och cyborger - och så här pojken som aldrig får bli människa. Julian Yakub är i stort sett ett skal av kött med ett inre som kan registrera men inte reflektera.Allt började när mamman förblödde vid förlossningen och Julian får växa upp isolerad med en sinnessjuk pappa. Senare i tonåren, när han hämtas till ett något mer socialt liv av morfadern, fångas Yakub först upp av gruppen "outlaws", senare av "inlaws" och blir en dödsmaskin.Och nu blir det än mer blod och vätskor, ben som knäcks, kött som smaskar. Berättelsen slutar sedan i det tomma intet, i det limbo där liksom hela romanen hela tiden befinner sig. Tillsammans med ett högtidligt och tekniskt språk, melerat med citat på latin och förutsägelser, bidrar det starkt till att göra romanen både tungläst och trögflytande.Mest tyngande är dock beskrivningarna av kroppar som går sönder och rinner, men vars innehåll aldrig lyckas beröra varken mig eller Julian Yakub.De återkommande beskrivningarna av blod läser jag istället dels som skräckel dels som möjlig kristen symbolik; kanske försöker vår karaktär rena sig i blodet, men inte för att komma närmare Gud utan för sin mänsklighet. Själva sexualiteten, grunden för liv, avvisas dock. Limbo är i stort sett helt befriad från sex och kvinnor - förutom i fråga som orsak pojkens öde. Här är det istället det absoluta våldet som får män att onanera öppet inför varandra.Och ytterligare en tolkning av både Johanssons bok och den hårdkokta litteraturen i allmänhet öppnar sig; män i ett patriarkalt samhälle fostras att använda sin aggressivitet för tävling, militärtjänst och den allmänna tuppfäktningen i gruppen, något som i sin tur är bra när man ska vänja sig vid tanken att dö på ett slagfält - och det gör förstås våldsamhetens väsen intressant att utforska.Men där brister gestaltningen, bara torra beskrivningar av blod och slem förmår inte att engagera den som vant sig vid det regelbundna blödandet, torkat bajsrumpor, rensat fisk eller lagt om rinnande sår för frågan.Med tanke på att det är Viktor Johanssons debut och enda uttalande i offentligheten är det också svårt att se vad han verkligen vill lyfta upp med sin i grunden djupt kritiska bok. Är det, som man i förstone kan uppfatta det, att mammor inte får överge sina söner och därmed döma dem att gå en rakt psykologisk nedstigande trappa till omänsklighet, vet jag inte om läsningen är mödan värd. Kanske ger nästa roman bättre ledtrådar.