Ett porträtt utan rörelse

Bägge förnekelserna kan ifrågasättas, dessutom blir han med tiden ganska tjatig, hur väldefinierad han än framställs. Hans doft- och könlösa varelse tycks aldrig registrera någonting annat än obehagliga dunster och utsöndringar. Han är läkaren som kluven mellan klasserna föraktar såväl hög som låg. Det enda mänskliga som han dyrkar på avstånd och heligt oförstående, är fosterdottern Frida. I övrigt är han en icke-varelse som förtärs av allt som liknar livet. För honom är livet, och kvinnan, ett vätskande sår. Och aldrig att han ångrar mordet på sin företrädare Johannes Skade, han ser det inte som en felaktig handling ens. Samtidigt är det tveksamt om han ser det som uppbyggligt, eftersom ingenting alls tycks spela någon roll. Jag har med andra ord svårt med den psykologiska trovärdigheten, hur mycket jag än beundrar Ekmans mästerskap. Den solkiga parallell till doktor Glas och dennes amoraliska praktik som Kerstin Ekman skapat saknar liv. Han är linjär och linjen är rak. Om sådant funnes vore han en praktiserande död, grå, mager och fullständigt glädjelös. Men fullt möjlig är han bara som idébärare eller som avskrift av en annan avskrift, alltså som konstruktion. En sådan som, metalitterärt, inspirerar Hjalmar Söderberg till Doktor Glas och dennes giftmord i sin roman. Han bär döden i en ask, cyankalium trillad till runda piller, ständigt till hands. Pontus Revinge är kanske den banala ondskan, i sin brist på passioner är han trist intill självutplåning. Dödens verkställare, men även hans dödande är passionslöst, det är bara verkställighet. Men som porträtt av en sekelskiftets patologiske kvinnohatare är Revinge en arketyp. Problemet är bara att han är färdig både i början och slutet. Han rör sig inte. Det blir särskilt tydligt i hans resonemangsparti med företrädarens hustru, han konditionerar änkan som det hette. Det borde varit platsen för kammarspelets alla fasor, men är bara instängt och kontrollerat. Ingenting tillåts hända. Det rena hantverket är i vederbörlig ordning formfulländat, den korthuggna, ändå mjuka och effektiva stilen. Hur den karvar fram porträttet av det tidiga 1900-talet och dess människor. Inga vackra porträtt, frånstötande som hos Georg Grosz, den tyske konstnären som förresten verkade vid ungefär den här tiden. Människan är ett kärl för sekretioner, idel sår och utdunstningar, körtlar på ben. Pontus Revinge tecknar sig själv i Ekmans bok, och utplånar sig själv samtidigt. Ofta bränner han sina nattliga anteckningar, inte ens i orden förmår han göra en rörelse, en förändring. Han gör sitt eget helvete, en stillastående plats där perspektiven är så långa att allt som går att identifiera försvinner bort. Den sortens översikt är märkligt betydelselös, men brukar sällan ansätta författaren så hårt som i Kerstin Ekmans roman.

Ett porträtt utan rörelse

Jag är ingen ond människa. Jag är inte ens sjuk, skriver huvudpersonen Pontus Revinge om sig själv i Kerstin Ekmans nya roman Mordets praktik.