Ett politiskt dilemma

När Sverige förra året införde en strängare upphovsrättslagstiftning, var vi tvingade till det genom ett EU-direktiv. Enligt de nya lagarna är det inte längre tillåtet att ladda ned film och musik som skyddas av upphovsrätten.
Att det ändå dröjt till nu innan polisen slog till mot världsberömda The Pirate Bay har berott på att ingen har trott att det skulle gå att få en fällande dom. För kan man verkligen komma åt någon som bara visar var man kan begå en brottslig handling?
När åklagaren bestämde sig för att testa saken, blev reaktionerna dock inte de väntade. I stället för jubel, fylldes gatorna med demonstranter.
Piratpartiet fick tusentals nya medlemmar och pengar skänktes till The Pirate Bay. Och plötsligt bytte politikerna fot: samma riksdagsmän som året innan röstade igenom de nya upphovsrättslagarna började vackla.

Politikerna får kalla fötter
Numera lär det bara vara regeringen och (kd) som håller fast vid sin politik. För politikerna är det framförallt en sak som blivit tydlig: fildelarna är inte en liten klick tonåringar, utan över en miljon människor. Ja, kanske en miljon v-ä-l-j-a-r-e.
Gruppen är inte homogen. Man kan inte tala om "fildelarna", på samma sätt som man inte kan prata om "internetanvändarna".
Så vad göra om man upptäcker att man har en lagstiftning som kriminaliserar en miljon människor - och dessa tydligt visar att de inte tänker ändra sitt beteende?

Knivigt dilemma
Det finns två alternativ. Om The Pirate Bays verksamhet visar sig vara laglig, så måste lagarna skärpas ytterligare. Detta skulle dock skapa en misstro mot lagarna, eftersom piratverksamhet då kan beläggas med högre straff än till exempel våldsbrott, en utveckling som syns i USA, där man just nu håller på att se över sina upphovsrättslagar.
Om verksamheten å andra sidan visar sig vara olaglig, måste internetövervakningen utökas drastiskt. Hur skulle man annars kunna hålla koll på en miljon lagbrytare?

Alternativa lösningar
Eftersom Thomas Bodström är pådrivande både i frågan om upphovsrätt och i frågan om ökad elektronisk övervakning, minskar nu regeringens anseende rejält bland fildelarna.
Dessutom finns ett dilemma vad gäller lagstiftningen. Vi kan nämligen inte backa ur ett EU-direktiv. I alla fall inte utan att begå fördragsbrott, vilket hittills inte varit Sveriges EU-politiska linje.
Samtidigt lanseras alternativa lösningar. Det talas om en bredbandsskatt, som skulle slussa pengar till upphovsmännen. Men en bredbandsskatt skulle aldrig förmedla ersättning till mindre etablerade upphovsmän.
Redan i dag står dessa utanför systemet, eftersom utbetalningarna baseras på schabloner. Radiostationer på nätet betalar till exempel licensavgifter till Stim - men pengarna bollas vidare till de artister som spelas i den breda FM-radion, vilket inte nödvändigtvis är samma som spelas på nätet. Många fildelare ser detta som ytterligare ett led i nöjesindustrins järngrepp över kulturskapandet.
Historien om The Pirate Bay och utvecklingen av fildelningskulturen har låst fast politikerna i ett nästan olösligt dilemma.
Alldeles för sent upptäckte de den diskussion som vi borde ha haft innan vi införde EU-direktivet. Det enda som är säkert är att fildelningen inte kommer att försvinna.

Ett politiskt dilemma

Anders Mildner avslutar här sin serie om piratkopiering och upphovsrätt. Nu handlar det om vilka politiska konsekvenser tillslaget mot The Pirate Bay kan få.