John Singer Sargent gjorde 1882 en målning av Edward Darley Boits döttrar. De befinner sig i en gallerigång mellan två rum. Passagen flankeras av praktfulla, manshöga kinesiska porslinsurnor, antika stilideal som tagit vägen över Kina för att slutligen hamna i amerikansk högreståndsmiljö. När samma inredningsideal, i en omvänd klassresa, fortsätter sin färd i tid och rum över Glommersträsk för att slutligen hamna i fröken Kristinas boudoir, i hall tre i konsthallen, har det ädla porslinet förbytts till ett mer rustikt material, nämligen plywood. Som norrbottning vet Mona Wallström, bördig från Markusmyran i Arvidsjaurs kommun, att man inte skall förhäva sig. Då är det mer tillbörligt att tillverka statusföremålen i fröken Kristinas damrum i trä, om möjligt i trä från den gamla hembygden. Numera bor Wallström i Göteborg.
Wallström har byggt upp fröken Kristinas palats i konsthallen med en östlig och en västlig flygel och en pelargång dem emellan. I västra flygelns galleri är praktpjäserna uppställda. De utgörs av höga urnor ställda i rad på små podier. Här kan man ta emot sina gäster och konversera om höga ting. I östra flygeln ligger själva sällskapsrummet med sittmöbler för samvaro, värdskap och representation. I pelargången kan man flanera runt lite mer diskret, utbyta lågmälda förtroenden och menande ögonkast.
Mona Wallström är utbildad i metallhantverk på Högskolan för design och konsthantverk och hade i slutet av sjuttiotalet även ett förflutet på Sunderbyns konstskola.
I verket Greetings from Plywood Palace är det främst randningen som uppstår i det lamellimmade materialets tvärträ som lockat. Randning är ett väldigt ursprungligt mönster i dekorationskonstens historia och hela installationen präglas av denna dekor i olika riktningar.
Föremålen är hoplimmade av uppsågade plywoodstavar som fixerats vid limningen av i borrhål nedstuckna grillpinnar. Efter putsning och slipning har objekten inoljats. Fröken Kristinas boudoir doftar gott, inte av lavendel eller franska parfymer, men väl av linolja.
Plywoodurnorna är minst lika stiliga där de står på rad som de i Singers målning. Sittmöblerna med sina knubbiga, kurviga ben är inbjudande och vi tillåts till och med att sätta oss på desamma. Den knubbiga urnan ser ut som ett par tvillingbyxor, med gott om utrymme för två blöjbakar, som drar åt var sitt håll. De vridna plywoodpelarna blir som kantiga trädstammar strävande uppåt taket.
Tanken med verket är att det skall kunna användas som ett tredimensionellt vykort från ett fantasipalats. Hur det skall gå till har jag svårt att föreställa mig men jag rekommenderar ändå ett personligt besök i den praktfulla byggnaden. Det är välgjort, vackert, snillrikt, roligt, imponerande, fantasifullt och underfundigt och så doftar det så gott.