Det fanns en tid när Dom dummaste verkligen lyckades vara fingret i ögat på den goda smaken. Med låtar som Jesu Kristi 100 krig och Sams son tänjde de på alla begrepp om vad man kunde och borde skriva om egentligen. Och vad man borde läsa och lyssna på. Utan att hemfalla till könsrock, hela tiden med en intellektuell skärpa utöver det vanliga.
Men Album är inledningsvis inte så bra. Humorn, den halsbrytande och obehagliga, från förr är ersatt med något som känns mer som fyllgubbar på lokal pizzeria. Otäckt i kontext - man skickar inte gärna dit barnen på egen hand för att hämta en Calzone - men harmlöst och sorgligt om man synar det närmare. För det händer ju inget. Det garvas och gnabbas lite sådär tandlöst och visserligen dyker en djupsinnighet upp nu och då, men det är mer slump än finess, oundvikligt helt enkelt för att käftarna går oavbrutet till framåt tio på kvällen och då vinglas det hem och pissas lite utanför i mörkret och ensamheten.
Men så följer ett par låtar som besjunger denna senare omständighet snarare än det självgoda babblandet: Vad är det, Gatan och International Harvester-covern Sov gott Rose-Marie. Och i Kärlek påminns man plötsligt om hur framförallt Lars Clevemans kan mejsla ut en verklig och oförställd poetisk känsla i Martin Rössels kalla synthlandskap. Och det är ungefär så långt in i skivan man slås av att det här kanske är medvetet gjort. Att det är typ världens deppigaste livsöde man skildrar. För sen blir det mardröm. Fotboll och Avstånd är dadaistiska texter till ett gammeldags technobeat. Det är lätt att se hur en neddekad akademiker somnar med en kebabtallrik och folköl framför MTV:s nattsändningar. Och vaknar kallsvettig och förvirrad i gryningsljuset till sista spåret, Död.
Ett scenario som, hur medvetet det än är, är så oattraktivt att jag slår av skivan för att antagligen aldrig slå på den igen.