Ett nomadiskt författarskap prisas

Redan innan Horace Engdahl öppnat den berömda dörren i Gamla stans Börssal för att förkunna att årets Nobelpris i litteratur går till Jean-Marie Gustave Le Clézio hade radions kulturredaktion redan berättat att de under förmiddagen drabbats av Le Clézio-feber. Det handlar alltså inte om någon högoddsare denna gång och för andra gången i ordningen kan dessutom Stig Dagermansällskapet och Älvkarleby kommun glädja sig åt extra uppmärksamhet kring sin ceremoni den 25 oktober. Då kommer nämligen JMG Le Clézio till Laxön för att mottaga Stig Dagerman-priset på 50.000 kronor som han tilldelades tidigare i år. Även 2004 hann Stig Dagermansällskapet före Nobelpriskommittén när de valde Elfriede Jelinek till pristagare. Det säger kanske en del om sällskapet, men desto mer om Stig Dagermans betydelse i Europa, där han ses som en av de riktigt stora efterkrigsförfattarna, något som bland annat Le Clézio skrivit om i några essäer. Blivande Nobelpristagare
JMG Le Clézio föddes 1940 och debuterade 23 år gammal 1963 med en roman som på svenska fick titeln Rapport om Adam. En hyllad debut - i Frankrike belönades han med Renaudotpriset och omedelbar berömmelse, i Sverige utropade bland annat Carl-Henning Wijmark honom till en blivande Nobelpristagare. Från att ha varit avantgardets favorit har Le Clézio med tiden blivit en av Frankrikes mest lästa författare med ett författarskap som omfattar ett fyrtiotal böcker och på telefon, endast några minuter efter Horace Engdahls tillkännagivande, får han frågan av radions Kerstin M Lundberg om han ser sig själv som en fransk eller en franskspråkig författare. - Jag gör ingen skillnad mellan det, säger Le Clézio, som föddes i Frankrike av en fransk mor och en far från Mauritius och som växte upp med två språk - franska och engelska. Det är en relevant fråga - Le Clézio är en världsresenär, en vagabond och nomad, som tycks ha bott och vistas i de flesta av jordens länder. Sina viktigaste år levde han i Nigeria, dit han reste med sin bror och sin mor för att återförenas med fadern, som där arbetade som fältläkare för en kolonialmakt han avskydde. Indianer
I en tidigare intervju har han berättat att det var under den resan han blev författare och om sin far skrev han i boken Afrikanen, som kom på svenska 2005. I dag är han, som bland annat levt med indianer i Mellanamerika och som doktorerade på en avhandling om Mexikos tidiga historia, bosatt i Albuquerque i New Mexico, men har också en bostad i Frankrike. Ända sedan 1970-talet har han översatts till svenska av Ulla Bruncrona, finlandssvenska som sedan många år bor i Frankrike. Ett femtontal av hans böcker har översatts till svenska och numer är det Elisabeth Grate och hennes familjeföretag som ger ut Le Clézios böcker. Elisabeth Grate, vars förlag under sina fem år givit ut ett trettiotal titlar sammanlagt, fastnade för Le Clézios Afrikanen, som kastar ett retrospektivt ljus över hela hans författarskap. Förlaget gav också ut den omtalade Allt är vind i våras och om någon vecka kommer ytterligare en av hans romaner på svenska. Litet förlag
Till TT säger förläggaren Elisabeth Grate att hon förvånades över hur enkelt det var att få rättigheterna till Le Clézios böcker och hon misstänker att hans gamla förlag tröttnat eftersom han förmodligen sålde dåligt. En tanke i tiden när de stora etablerade förlagen allt oftare beskylls för en oengagerad utgivning som koncentrerar sig på storsäljare. I några år har Elisabeth Grate har haft champagnen på kylning och hon är långt ifrån ensam om att ha tippat Le Clézio till Nobelpristagare i litteratur. Hans namn har funnits med i spekulationerna sedan början av 1990-talet. I våras lanserades han stort i Sverige i samband med utgivningen av Allt är vind, där han bland annat skriver om sin tid i Mexiko dit han reste i stället för att fly till Sverige inför hotet att bli inkallad till kriget i Algeriet, om möten med fattiga indianer och om studentmassakern 1968. Till Stockholm och Kulturhusets internationella författarscen kom han den gången iförd rejäla sandaler, som den nomad han ofta beskrivs som. Läses bakifrån
"En orörlig nomad", säger Horace Engdahl i en radiointervju, med hänvisning till att Le Clézios fasta hemvist trots allt är i skrivandet och i språket. Både Engdahl och andra Le Clézio-kännare rekommenderar att man börjar läsa honom bakifrån eftersom hans böcker blivit alltmer lättillgängliga med åren i takt med att han vänt sig mer mot berättelserna och bort från "den nya romanens" formexperiment. Den beskrivningen skriver han inte under på själv och i en intervju av Erika Josefsson här på kultursidan i våras sa han att hans prosa inte blivit enklare med åren, däremot klarare. I en annan intervju sade han att han själv ville läsa böcker där man kände hur det var att vara människa. Självklart kommer Le Clézio till Stockholm för att ta emot sitt Nobelpris. Men först ska han som sagt var till Älvkarleby. Är man resenär så är man.