Att privata instutitioner beställer nyskriven konstmusik måste höra till ovanligheterna i dag. Men när frimurarna i Luleå firar att man funnits i staden i 100 år gör man just det. Och det är inget litet verk man vill ha heller. En kantat för solister, kör och orkester till texter av Bo Setterlind. Det är en gest som vi musikälskare verkligen uppskattar!
Verket som sådant är altså en kantat. Själv brukar jag vara lite misstänksam mot den musikformen. Ofta blir beställarens krav viktigare än det konstnärliga resultatet och det är sällan en bra förutsättning för god musik (tänk bara på Shostakovich!). Men se den enkla fällan har inte herr Sandström gått i. Här får vi höra ett framför allt mycket vackert stycke musik. Karaktären ärromantisk om än med lite kärvare inslag under stundom. I vissa partier kan jag inte låta bli att tänka på Grieg i modern tappning. Sandströms användning av unisona stråkar är mycket effektfull och hans förmåga att hitta klanger som fyller mitt öra med välbehag är patenterad. Vissa partier, "vi färdas framåt", är mycket mäktiga men helhetsintrycket är ändå att det är ett ganska lågmält stycke. Den tredje avdelningen av verket inleds med ett solo för mezzosopran. Dikten Gasellen ligger till grund för vad jag tror kommer att bli ett framtida paradnummer för sångare i denna röstkategori och Katarina Giotas passar samtidigt på att genomföra kvällens mest minnesvärda prestation. Det glittrar om framförandet och om jag vore frimurare skulle jag ta med mig just denna del från jubileet! Konserten inleds med ouvertyren till Figaros Bröllop av Mozart. Varför denna ouvertyr valdes i stället för den till Trollflöjten, som verkligen förknippas med frimureri, torde tyda på att detta var mer en fest- än frimurarkväll och musik som skapar mer feststämning har jag svårt att tänka mig. Jag har hört NKO spela detta stycke tidigare och jag slås alltid av att man tar fasta på det elgeanta mer än det kraftfulla i verket. Så även denna gång. Men oj vad stråket lät bra! Tempot är som vanligt mycket uppskruvat men inte för ett ögonblick känns det stressigt eller hafsigt, det är som om orkestern ville säga: Låt partyt börja!