Förälskelsen kan vara en alldeles ensam liten fjäril i magen, mjukt fladdrande och hemlig. Den kan också vara en bitterljuv bidrottning vars tusentals undersåtar irrar, surrar och sticker samtidigt som de matar dig med den sötaste honung. Du kan säga farväl till trygga, invanda rörelsemönster. När universums samlade förnuftsreserv uppmanar dig att backa finner du dig i stället rusande rakt in i svärmen.
- Tänk hur det kan vara när hela ens liv förändras för att man träffar en annan människa.
Med dessa ord inleder musikern Jonatan Lundberg dansföreställningen Svart på vitt på svart. Bakom verket står koreografen Lenitha Hedqwist som låter dansarna Patrik Häggström och Lava Markusson ge kropp åt det där tornadolika mötet som, när det drabbar, känns som ett på miljonen.
Jonatan Lundberg finns med på scenen inte enbart som musiker. Han är också vännen som, roat och ibland smått irriterat, ser magneterna Häggström och Markusson ömsom dras till varandra, ömsom stötas ifrån. Några gånger är det nästan så att man anar ett viskande "Vad var det jag sa?".
Först dansar Lava Markusson ensam, innesluten i sin kropp. Det är suggestivt och vackert, en ordlös beskrivning av det nervtrasset som kallas relationer. En bearbetning av känslor som inte ryms i det trist rationella rutmönster vi allt för ofta använder för att förklara livets nycker.
Efter en stund vill föremålet för förälskelsen, relationens andra part, komma in på banan. Patrik Häggström bryter dansen med ett otåligt:
- Lava, kan du sluta dansa? Vi behöver prata.
Och de pratar med varandra. Kropparna möts, stretar, älskar, bråkar och kittlar, stundtals i samklang men lika ofta i kollision och missförstånd.
Patrik Häggström står i sin solosekvens för föreställningens mest smittsamma uttryck. Kroppen dikterar villkoren för rörelsen och han kan inte annat än kapitulera. En inledande återhållsamhet övergår i livsbejakande explosioner. Han är fåraktig, dåraktig och outsägligt charmig.
Han vill, vill, vill vara med henne. Lockar, pockar, retar och busar. Och snart är vi tillbaka där vi började. Ömsinthet blir till elakhet och katt-och-råtta-lek. Återigen missförstånd. Relationen går cirkeln runt och ja, vi kanske skulle testa ett varv till. Kanske blir det annorlunda denna gång. Eller inte.
Föreställningen hanterar frågan om hur den ostoppbart självklara magnetismen mellan två älskande kan vara så svår att hantera. Om varför vi, självupptaget fångade i våra egna universum, kan ha så svårt att mötas. Men också hur oslagbart det känns när vi, trots allt, faktiskt lyckas mötas. Känslan av att dansa synkront, andas med samma lunga. Två kroppar, en organism.
Enda invändningen är egentligen valet att låta verket föregås av en "öppen scen" med inbjudna artister. Musikern Ludvig Svartholm inleder för att sedan lämna över till en grupp från Exiled dance crew. Båda dessa akter är proffsigt genomförda och vi vill hemskt gärna se mer av dem. En annan gång. Här tenderar de att ta udden av huvudakten. Lenitha Hedqwist kunde med fördel ha låtit sin koreografi stå för sig själv. Då hade förälskelsen drabbat ännu hårdare.