Ett närmast onämnbart minne

I flera decennier har de både hemma i Stockholm och på turné spelat för de yngre barnen. I går avslutade de sin senaste sväng i Norrbotten med att delta i Norrbottensteaterns pågående Barnteaterfestival. När jag var liten - nästan alltid glad är en av teaterns nyare produktioner, lite mindre vacker och poetiskt än många av de tidigare, men för det inte mindre välgjord och välavvägd. Pjäsen har också en mycket speciell bakgrundshistoria. Den hämtar sin historia från ett skarpt barndomsminne. Två pojkar, varav den ene var pjäsförfattaren Christer Dahl, ville så gärna leka mamma-pappa-barn. Tiden var dock svenskt 1940-tal så för detta måste de smyga sig undan. Dessutom ville båda ha rollen som mamma. Fiffigt nog kom kompisarna på att de kunde leka mamma-mamma-barn. Men just när leken var som bäst blev de överraskade av en äldre skrämmande pojke. Kompisarna Micke och Peter spelas av dockor. De har fått formen av huvudfotingar, i uttrycket skulle de faktiskt kunna vara skapade av illustratören Anna-Clara Tidholm, med runda eller trekantiga ansikten och ögon av runda svarta knappar. Roffe, den farliga femåringen, är i sin tur både fyrkantig och klumpig. Men han bär också på en stor och märkvärdig hemlighet. Vi tror att hans mamma har drunknat; det har vi läst i en stor grön bok, Mickes bok, till vilken dockspelarna/skådespelarna Sofia Hollsten och Johnny Söderberg återvänder för att föra sin berättelse framåt. När Peter fegt lämnat Micke ensam med Roffe i skogen får denne i stället för att gå under av skräck, vara med om ett stort ögonblick av förtrolighet; Roffes mamma lever med en annan mamma. Tillsammans skapar de nu i en egen lek, en mammaö där en sådan sak är alldeles tillåtet. Det är en lite överrumplande historia. Svår kan man först tänka. Sen - visst lever också barn alla slags olika liv. Svåra och lätta, fasansfulla och glada, enkla hemma och komplicerade bland andra människor och deras föreställningar om barndom. När jag var liten - nästan alltid glad hände sig 1944. Frasen är också hämtad, fast något omgjord, från Majas visa av Alice Tegnér som andas samma tid och längtan efter idyll. Berättelsen har uppenbarligen behövt den här tiden för att komma ut - och utan den krävande konstens mod att berätta om det allra hemligaste tror jag att den hade fått förbli ett närmast onämnbart minne.

Ett närmast onämnbart minne

När man berättar historier för riktigt små barn gäller det att vara tydlig, och att våga lita på att upprepning är ett riktigt, riktigt bra grepp för gestaltningen. Det både kan och törs Dockteatern Tittut.