Ett myller av intryck

Det är ett slags politisk konst som vill kommunicera med vårt kommersiella samhälle. I bakgrunden finns en idé om att ta miljöhänsyn. Men konstnärerna verkar inte i en tradition av att ställa ut färdiga föremål, eller att använda skrot som detaljer. I stället bottnar de flesta verken i ett hantverkskunnande och i nyttan. I Återbruk visas därför smycken, bruksföremål, lampor och konstbilder. Men det är snarare mängden än de enskilda verken som skapar den grylliga känslan. Till det svala och sköna bidrar till exempel textilkonstnären Ellis Hinz-Berg med sina vävar. Hon använder gråskalan och ett grovt papper med en struktur som på avstånd för tankarna till ylle. Fläta heter de fyra verken och jag betraktar dem länge, funderar över var de skulle passa; kanske i ett fönster, som skydd för insyn och sol. De mer färgrika våderna av danska reklamblad, väcker istället minnet av hur vi i högstadiet flätade långa remsor av tuggummipapper. Hinz-Berg är dock betydligt mer form- och färgsäker i sina draperier än vi någonsin blev. Det som ögonen först fastnar på är dock Bettina Schoris vägglampor i klara 1970-talsfärger och former. De har uppenbarligen tilltalat många för flera av lamporna gjorda av ventilationsfläktar, kablar och sopmaskinsborst har sålts vidare. På samma sätt är det med hennes skulpturer i glas och och diverse material, de har hittat köpare. I motsats till lamporna är Småtorn konstföremål att bygga sagor kring. De sju konstnärer som medverkar i utställningen är nu inte ensamma om att arbeta med sådant andra slänger. Det är snarare rätt vanligt, Kerstin Hedströms stora skulptur Livstycken av kasserade glasögonglas inne i biblioteket är ett nära exempel. Det är också vanligt att människor utan vare sig konstnärlig utbildning eller ambition ger föremål en ny uppgift. Ett gammalt askfat kan bli ett alldeles utmärkt lock för att hindra förruttnelse på en stolpe i fjällen, en o-ring från en gummifabrik blir utan större åthävor ett armband. Vad är det då som skiljer dem från utställarna i konsthallen? Ibland faktiskt ingenting alls. Men med så många föremål samlade blir de sju utställarnas gedigna formkänsla och färguppfattning ändå påtaglig. En annan skillnad är att de även vill utmana. Lisbeth Nordskovs och Maria Lewis smycken av blandmaterial är vackra och innehåller ibland sådant som vi förknippar med dyrbara smycken. Men gummikragarna får mig ändå att tänka mer på haute couture än på arvegods och bestående värde. Och medan Dögg Gudmundsdottirs lampkronor av plastpärlor och gem är vackra, är lampan gjord av skinnet från en hel torsk motsatsen. Dessutom - den provocerar och ifrågasätter den rätt vi tar oss att använda djurens kroppar. Men de objekt som verkligen får mig att stanna upp är Lone Villaumes små tittskåp. För dem har hon använt trälådor för cigarrer och cigariller. På insidan av locket finns ett foto från olika platser, i asken ligger olika föremål. Ofta är det cykelslangar som vikts, rullats, klippts på olika sätt. Ibland är det färgen i fotot som styrt, ibland formen på motivet, ibland skapas en spänning mellan slang och motiv. Det är formsäkert och verk som verkligen lyckas med att återbruka materialen och samtidigt gestalta utställningens idé.