Men när han öppnar munnen hörs ingen nervositet. Han har de ljusa tonerna i bröstet och gömmer tydligen en sordin i gommen. För sången är mjuk och frasering säker.
Det är trångt på scenen. Röda plastklaviatur, synttrummor, tumpiano och gitarrer. Och mitt i röran har David Lindgren Zacharias släpat fram Kulturens hus glänsande svarta flygel.
Hela ljudbilden från nya skivan, Bergnäsbron, har de också fått med sig. Från fundament till valvbågar. Det är förstås en teknisk prestation. Men också ett missat tillfälle till lek och inspiration. Kom igen nu – jag vill ju höra vad ni kan göra med alla de där instrumenten!
Jung brukar nämnas som soulband. Musikaliskt stämmer inte den beskrivningen riktigt. Det är återhållsam och typiskt svensk pop. Någonstans mellan Peter Lemarc och Bo Kaspers orkester.
Kanske är det texterna som är soul? För de är generande rakt på sak och det hedrar Jung att de inte gömmer några nödrim bakom skolengelska. I låten God natt hörs klart och tydligt: Då ska vi dansa vals, och jag ska kyssa din nakna hals.
Bland de nya låtarna sticker Gott nytt år ut. En snygg, stilla ballad som för tankarna till Tomas Andersson Wijs Blues från Sverige.
Kopplingen mellan Jung och kvällens förband är svår att se. Olle Nyman har slagit in på en ny väg med projektet the New Man. Låtarna är oförutsägbara i sin fria form, rösten varm och klingande. Det är en unik musikalisk identitet. Intellektuell, kul och utan pretentioner.
Kvällen avslutas med att Jung och Olle Nyman tillsammans intar scenen. En pigg duett av Marvin Gayes politiska soulklassiker What’s going får avsluta en timmes vuxenpop.
Två blonda småtjejer har redan fått nog. De har slitit sig från föräldrarna och leker kurragömma bland de tomma bakre raderna. Det är fullt begripligt.