Ett minne utan nostalgi

En ort som Laisvall kan bli ett Klondyke, men det kan aldrig bli ett Atlantis. Förklaringen ligger inte enbart i den korta tid det existerar, melllan 1938 och 2001, utan hellre i den industriella verksamhetens brutala konstlöshet och brådska. Här bryts det bly som världen behöver, här bryts också den arkaiska tystnaden i en fjälldal där föränderligheten tidigare låtit sig mätas med geologins långsamhet. I Maria Söderbergs givmilda minnesbok över blygruvan har nostalgin svårt att få fäste. Hennes breda fotoserier i svart-vitt och färg signalerar närmast motsatsen: vi är här för tillfället, vi bryter och spränger och sedan är det slut, vi ska inte bli hågkomna. Den industriella brådskan hinner inte bilda kultur, men stora slaggfält. Livet och gemenskapen kan levas där, så långt i väster som man kan komma, samhället kan få drag av mönstersamhälle med bolagets välsignelse, men det tillfälliga fullständigt lyser i undertexten. Den tillfällige nybyggaren är den som här porträtteras. Minnas honom ska ingen göra, ändå är syftet med den här boken troligen det motsatta. Malmkroppen låg delvis under sjön Laisan, läser jag i en liten säregen formulering, "och blev med åren fem kilometer lång och mer än tre kilometer bred". Det är förstås i malmkroppen hemligheten ligger, så länge den finns existerar också den mänskliga aktiviteten. Historien om Laisvall är den urgamla berättelsen om vildmark och civilisation. De kan ibland mötas, och det är naturligtvis alltid vildmarken som får ge vika, i det korta perspektivet. Innan den åter tar kommandot, i det långa, geologiska perspektivet. Där är civilisationens råvaruutvinning kortare än en blink. Det är därför Laisvall aldrig blir ett Atlantis. Här kommer ingen ruinromantik att blomstra. Maria Söderbergs bok är omsorgsfull och kärleksfull. Hon gör sin hommage, sitt respektbevis åt ett samhälle och åt dess människor. Bra så. Jag blir dock aldrig riktigt vän med hennes estetik, den finner sig aldrig trygg. De svart-vita porträtten har känslighet och närhet, men färgfotot är ofta skrikigt obalanserat. Det är så präglat av skyddsfärgernas neonvarningar att man ryggar tillbaka. Gruvan är nu vattenfylld, gruvlaven sprängd efter visst besvär, nordkoreaner har plockat isär anrikningsverket. I en klarningsdamm vid gruvan har ett 40-tal svanar funnit en plats. Det var det hela. Fotnot: I helgen fick Maria Söderberg mottaga Arjeplogs kommuns kulturstipendium.