Stor är inte den isländska by där butiksföreståndaren en natt börjar drömma drömmar på latin. Tillräckligt stor dock både för drömmarna och för att kallas samhälle. alltså tillhandahållande hela rollbesättningen för den mänskliga komedin.
En konsumentförening, en mjölkcentral, en före detta stickateljé.
Romanen heter Sommarljus och är skriven av en islänning och författare som av allt att döma är ett slags geni, Jón Kalman Stefánsson.I byn händer mest ingenting, där finns 400 människor men ingen kyrka. Dock händer de mest oförklarliga och förunderliga saker. Och eftersom man i detta kollektiv har stenkoll på varandras aktiviteter och tämligen gott om tid finns all möjlighet i världen att filosofera och fundera.
Butiksföreståndaren blir känd under namnet Astronomen, och beställer astronomins klassiker i original till förödande stora kostader och till ännu större förvåning hos den allvetande och brevläsande postföreståndaren.
Sommarljus har ett fantasteri som hos Torgny Lindgren, eller ännu hellre det mer uppsluppna fantiserandet hos Göran Tunström. Den har astronomen som borgar för rymden, den har polismannen som borgar för fred och ro mer än för lag och ordning och den har politikern som aldrig kommer längre i sin självrannsakelse än en första mening i en självbiografi.
Avslutningen är en sorgmodig saga om olycka och död, och det känns lite tvärt. Kärleken blev aldrig en vacker saga, den tog slut vid en grushög vid sidan av vägen. Ännu en berättelse om att lägga till det outsinliga förrådet av visdom bland 400 själar, och ingen kyrka.
Jón Kalman Stefánssons språk är magiskt, detaljfint och hisnande på samma gång: "Vi har sett natten komma över bergen och stod utomhus när det gick ett svagt skalv genom luften, fåglarna tittade upp och sen steg ett eldklot i öster. Varför lever vi, är det ofarligt att besvara en sådan fråga?"