Försvann gjorde ju också Fanny (Helena Bergström), mot Mallorca närmare bestämt, där hon inhandlade ett litet hotell för de slantar som försäljningen (till byns patriark Axel Flogfält, spelad av Sven Wollter) av marken omkring Änglagård, inbringade.
Hon lämnade efter sig två potentiella pappor; förutom nyssnämnde Axel även den kärve Ivar (Tord Peterson) och en hel del varierande frågetecken i behov av uträkning.
När vi möter Fanny igen är hon behäftad med en 15-årig dotter, Molly (Molly Nutley, Bergströms och regissören/manusförfattaren Colin Nutleys egen dotter Molly; här håller vi, som synes, mesta möjliga inom familjen) vars behov av att få veta vem som är hennes morfar har vaknat till liv. Varför de rycker upp sina mallorcanska rötter och i stället omlokaliserar sig till det arketypiskt sommaridylliska Västergötland. Dit naturligtvis även den till synes ”farlige” Zack (Rikard Wolff) också anländer.
Där det mesta är sig stillastående likt sedan sist, förutom att några har avlidit och en del nya har tillkommit.
Och när Änglagård 2 allra mest kändes som en snopet vilsen transportsträcka, efter den allsidigt hjärtinnerliga och roande/berörande första filmen, så känns detta det tredje kapitlet som något ovanligt fräscht, förhållandevis originellt och helt enkelt som något (vare sig vi har förstått det eller inte) som vi har längtat efter och verkligen har varit i behov av att få se. För att, om inte annat, få knyta ihop den så kallade säcken. Vilket synnerligen prydligt också görs här.
Det är riktigt roligt att, ännu en gång, få möta den senige och tystlåtne Ivar, i Tord Petersons rejäla gestalt. Han är 87 år och känner till hur man med små omärkliga medel får en likaledes nästan omärklig gest eller muskelryckning att ta över kommandot i en hel scen.
Det finns några fullständigt enorma scener mellan veteranerna Peterson och Sven Wollter, som nu har släppt efter på den virila charmen och i stället vällustigt frossar i rollen som rävig gubbe. Skådespel som detta kan man bara tillägna sig genom levnad och praktik. Ingenting annat.
Reine Brynolfsson i den villrådige prästens roll är också direkt beundransvärd, liksom nykomlingarna Lena T. Hansson och Maria Lundquist, som några av byns nytillkomna kvinnor.
Helena Bergström som Fanny håller tårkanalerna under kontroll (utom vid ett tillfälle) och hennes interagerande med tonårsdottern Molly (onekligen ett litet internfynd) känns, förstås, just så äkta som ett sådant samspel ska kännas (det måste man ju i och för sig kunna begära...).
Jens Fischers nästan fysiskt och påtagligt vackra foto fulländar denna film, som ju inte kan kallas för något annat än en bagatell men likafullt: en ovanligt charmig och respektingivande sådan.
Två avslutande tankar bara: i en av de inledande scenerna begravs Ruth Flogfält, som spelades av Viveca Seldahl som ju själv dog för en del år sedan. Det bör ju rimligtvis ha känts som en rätt egendomlig upplevelse för Sven Wollter, som sammanlevde med henne.
Och knappast har den svenska landsbygden och sommaren någonsin, i åtminstone modern filmtid, skildrats fullt så häftigt och doftande kärleksfullt som – av engelsmannen Nutley.
Någonting att eventuellt grunna över, allt medan publiken disciplinerat strömmar till för att fylla de biosalonger där Änglagård – tredje gången gillt visas.