Ett lustfyllt vändande och vridande

För frågan är egentligen vad det här är: Är det en teaterpjäs, eller kan man kalla det dansföreställning med teater eller kanske rent av en dokumentärfilm med dans och teater? Den som sett dramatikern Rasmus Lindbergs pjäs Ljusets hastighet på Norrbottensteatern för några år sedan känner nog igen sig lite i teaterspråket - det böljar och far, än hit än dit. Lite som en yster lek där ord som förståelse och uttryck som "ja ha, menar de så" hela tiden kommer på skam. Varje gång man tror sig ha fattat något, bryts skeendet sönder och blir till något annat. Paradoxalt nog är det först när man slutar att söka den där meningen, den där avsikten, som man börjar begripa något. Det är i högsta grad stimulerande. Ljusets hastighet kom till efter många kontakter med skolelever runt omkring i Norrbotten. Unga Riks ID har skapats i nära samarbete med två niondeklasser i Malmö inom ramen för ett projekt kallat Lära på riktigt - ett utvecklingsprojekt mellan Riksteatern och lärarutbildningen på Malmö högskola. ID är Riksteaterns resultat av projektet. Identiteten står på dagordningen - vem är du, eller kanske rättare sagt, vilka är du? Men Riksteatern har också valt att här ompröva hur en pjäs kommer till och i stället för att låta regissören välja skådespelare har man gjort tvärtom: Skådespelarna Astrid Kakuli, Sandra Malmquist och Mårten Andersson har valt inte bara regissör, utan också dramatiker och koreograf. Eleverna i de två niondeklasserna har sedan fungerat som bollplank och bidragit med inspiration i form av allt från personliga brev till möten, videodagböcker och musikdemos. Hur blev det då? Ja, inte blev det särskilt traditionellt och det blir lite oro på de specialbyggda gymnastikbänkarna i Sporthallen i Älvsbyn när skådespelarna börjar tala direkt till sin publik. För hör och häpna - här är det vi, var och en av oss i publiken, som står i centrum där på scenen. Alla blir vi huvudpersonen i ett slags framtidsdrama som utspelar sig kring vår egen död om en så där 30 år. Det är actionfyllt så det förslår, film på de där handbollsmålen, bomber som sprängs, tuffa privatdetektiver och ondsinta skurkar. Däremellan delas enkätfrågor ut i flygande fläng och vi får se dokumentärfilmer som hela tiden förändras - man vet inte vad man ska tro. Och hela tiden denna lustfyllda glädje - till språket, till alla omöjliga uttryck, till associationerna, till teatern, dansen. Och inte minst till skådespeleriet. Så vänds och vrids det på identiteter, men mest av allt på det där med vad teater egentligen är. På vad en teater i dag för en massa högstadieelever i en gymnastiksal i Älvsbyn kan vara och kanske kan bli. Visst blir det rörigt ibland, kanske till och med obegripligt emellanåt. Men vad gör det?