Ett liv i bilder

Rune Wanler kallade sig hellre målare än konstnär. 2004 lade han ner sina penslar för gott. Intill hans säng där i sovrummet efterlämnade han den oljemålning som han arbetade med in i det sista. - Han visste hur det var ställt med honom, men inte hur lång tid han hade på sig. I ateljén kunde han tänka på annat och han arbetade inför en utställning som han lovat konsthallen i Piteå till hösten 2004. Så blev det inte, Rune dog i maj. I stället blev det en minnesutställning, skapad av hustrun Eva Wanler, som genom åren intresserat sig inte bara för sin makes utan för för många norrbottniska konstnärskap, bland annat i böckerna Ateljébesök i två delar. Målarens staffli
Mitt på golvet i Konsthallen står målarens staffli, hämtat från sin permanenta plats ute på universitetet. Ett konstverk i sig med tydliga spår av slitet i ateljén, den som han emellanåt kallade för tortyrkammaren, med tyngdpunkten lagd på den första stavelsen. Rune Wanler var Bodenkonstnären som en gång började som purist, skolad av bland annat Stig Sandberg, och som med åren lärde sig att bli herre över färgen. Han debuterade 1959 och ägnade ett helt liv åt ett måleri som med åren kom att bli alltmer kraftfullt. Ofta kan man i hans bilder ana en berättelse och han intresserade sig alltid mer för människor än för landskap. Arbetet beskrev han en gång som att jumpa mellan isflak eller som att trampa i lera och plötsligt få fast mark under fötterna - han målade och torkade bort och målade över. Visas för första gången
Många av de verk som nu visas i minnesutställningen möter en publik för allra första gången. Det är de verk som Rune Wanler tänkte ställa ut i Piteå. - Du ser vilka de är, det är de bilder som inte har någon signatur. Den satte han inte dit förrän i sista minuten, han var alltid beredd att ompröva sina bilder, säger Eva Wanler. - Men några har signatur i allafall. En rest från en tidigare målning som han målat över. Rune Wanler målade med mycket adrenalin i kroppen, grälade emellanåt högljutt med sina figurer på bilderna när de var motsträviga och inte gjorde som han ville. Själv gillade han inte att gå i ledband och som den humorist han också var lät han göra bilder av marionetter på den kartong han och andra norrbottniska konstnärer tilldelades inför en gemensam utställning på Bok och Bild 2002. Som en marionett
- Rune muttrade över idén, "man ska vara som ett slags marionett", sa han, och dessutom hade han svårt att få ihop den där lådan. En god vän svetsade ihop tunna järnstänger i samma mått som lådan och Rune klippte till metallfigurer som han målade och hängde på olika sätt i ställningen. Han deltog aldrig i utställningen, men i stället blev det flera bilder av marionetter. Så var det ofta för honom, säger Eva Wanler. Efter viss tvekan har Eva Wanler valt att ställa ut de allra sista teckningarna, gjorda i sjuksängen. Svaga darriga linjer har ersatt det kraftfulla. Kanske är det utställningens starkaste bilder, ett vittnesmål från ett mycket utsatt tillstånd. - Rune lever kvar i sina bilder. Det känns tomt därhemma nu när alla bilderna hänger här.