Norrbotten Big Band drar igång höstsäsongen med ett lika sprudlande som otippat möte med Los Angeles-baserade electronicaduon Knower, bestående av trummisen Louis Cole och sångerskan Genevieve Artadi.
Samarbetet är realiserandet av en impuls som storbandsledaren Joakim Milder fick efter att han på en konsert fullständigt golvats av Knower, och storbandifieringen av gruppens energiska, rytmiskt komplexa electropop har resulterat i en stunsig och vacker konsert där allt inte är sensationellt men topparna höga och transportsträckorna få.
Redan i inledande ”Let go” förs vi in i den magiska Knower-världen, där kombinationen av rytmiska ettrigheter, jazzfärgad melodik och drömska klangsjok framkallar stora kvantiteter av såväl gåshud som sprittningar.
”Gotta be another way” är en skruvad höjdare, och det är omöjligt att inte ryckas med av den sexiga jazzfunken i ”Hanging on” där Artadi och de båda körsångerskorna låter sina ordlösa stämmor sväva euforiskt över hela härligheten. Som en bilfärd längs den stillahavskust nio tidszoner bort där Knower till vardags huserar.
Här finns också ljuvliga kammarpopdängan ”Real thing”, förmodligen det närmaste en rak poplåt Knower kommit, samt ett knippe sofistikerade ballader för gåshuden att yvas över.
Sköra ”Trust the light” är, för att citera Joakim Milder, en låt att ha med sig till en öde ö, och riktigt andlöst blir det i ”More than just another try”, där Artadis vokala blyertsskisser färgläggs av storbandsblåset toppat med Dan Johanssons alltid lika välljudande trumpet.
Vid sidan av duon är såväl Artadi som Cole högpresterande soloartister av vilkas individuella produktioner vi under kvällen får några utsökta smakprov. Louis Cole, som under merparten av konserten sköter slagverkandet med lika delar duracellkaninaktig energi och metronomisk exakthet, visar sig också besitta en enastånde formbar falsettstämma som tillsammans med diverse elektroniska tricksigheter gör hans solostycke till en klart njutbar upplevelse, men än mer imponeras jag av Genevieve Artadis rasande intensiva, lätt klaustrofobiska sololåtar ”Edge of the cliff” och ”Nowhere to go” , där svängarna tas ut än mer än i duolåtarna.
Kvällen avrundas med ”Cry tomorrow, laugh today”, en popsymfonisk hymn med skyhög gåshudsfaktor, följd av ärkefunkiga extranumret ”What’s in your heart” där Artadis textleverens sker med kolibrikvittrig snabbhet allt medan anrättningen kryddas med explosiva soloinsatser av såväl Peter Dahlgren på trombon som Robert Nordmark och Håkan Broström i saxofonisk högform. Flämt.
Norrbotten Big Band fortsätter att överraska och imponera, och det är min innerliga förhoppning att bandledare Milder även framgent må visa prov på bristande impulskontroll, förutsatt att det resulterar i såna här kreativa fullträffar!