Ett lärostycke i tiden

Salig Bertolt Brecht mår väl av att möta en ny generation scenkonstnärer som griper sig an hans verk med en tilltalande form av respektlöshet. Just nu är det Riksteatern och regissören Richard Turpin som ger sig i kast med Regeln och undantaget i översättning av Per Erik Wahlund. Sverigepremiären ägde rum i Kiruna i tisdags och nu spelas den på turné i Överkalix, Haparanda och Piteå i norr. Brecht, som sin vana trogen alltid skapade sina pjäser i ständiga samtal med andra, skrev under 1930-talet ett antal ?lärostycken? kring olika moraliska frågor tänkta att framföras av amatörer eller skolelever. Inför hotet från den framväxande nazismens lögner ville han uppmana till kritiskt tänkande, bortom det vanliga och invanda och Regeln och undantaget hör till ett av dessa stycken. Vi befinner oss i en rättegångssal där domare och bisittare har tagit plats bakom höga pulpeter. Runt omkring dem sitter nämndemännen i form av dockor, men också i form av alldeles vanliga människor hämtade från publiken. Vi är alltså också på plats där, redo att döma. På golvet framför spelas händelsen som utlöste brottet upp. Köpmannen Karl Langman skyndar genom öknen för att hinna först till en oljefyndighet. I sitt sällskap har han en vägvisare och en bärare, dignande under sina bördor, driven av hugg och slag. När de står utan vatten räcker bäraren köpmannen sin vattenflaska, något som uppfattas som ett hot. Köpmannen drar sin revolver och skjuter ner honom. För det gäller att hålla sig till reglerna, inte till undantagen. Det naturliga i situationen borde ju vara att bäraren gjorde uppror mot sin plågoande, inte ville honom väl, något som naturligtvis också blir domen i en värld där den rike härskar och den fattige inget annat förväntas än att arbeta i sitt anletes svett och att hämnas så fort hon får chansen. Det är en livfull och infallsrik föreställning Rickard Turpin dukar upp ? till och med dockorna visar sig både kunna prata, nysa och snarka. Köpmannen Benjamin Molinér svettas realistiskt i öknen, en riktig skitstövel, ändå med viss charm. Vägvisaren Ann-Charlotte Franzén fyller sin ödmjuke bärare med oanad trovärdighet, liksom vägvisaren Anders Tolergård, praktikant från Teaterhögskolan i Luleå. De blir alla till människor trots ? eller är det kanske tack vare ? närheten till karikatyren i detta så resonerande och mycket konkreta drama. Domaren Carl Axel Karlsson är en showman, spelar på trumma och dänger klubban i skranket så att det dånar i sina komiskt koleriska utbrott och hans bisittare Gabriella Widstrand, även hon praktikant från Teaterhögskolan i Luleå, gör starkt intryck. Och över alltihopa formar sig Dror Feilers musik och ljudbild, ni vet han med det uppmärksammade verket Snövit och sanningens ansikte på Historiska museet i Stockholm, men också känd från flera samarbeten med Piteå kammaropera genom åren. Han anlägger en minst lika infallsrik ton som på något sätt går rakt emot uppsluppenheten i föreställningen. Brecht känns väldigt aktuell igen, trots sångerna och de långa talen ? här är de ändå ganska korta för att vara Brecht. Självklart på grund av ämnet i sig, men också på grund av ett gediget arbete och en tilltalande, möjligen ironisk, distans.

Ett lärostycke i tiden

Regeln och undantagetAv: Bertolt BrechtRegi: Richard TurpinMedverkande: Gabriella Widstrand, Anders Tolergård, Ann-Charlotte Franzén, Benjamin Molinér, Carl Axel KarlssonMusik: Dror FeilerScenografi: Sven DahlbergKostym: Ulrika van GelderLjus: Marja-Liisa LeikomaaRiksteaternBadhuset, Överkalix