Därinne doftar det starkt av skog och är sådär brunmurrigt som gammal, snårig skog kan vara då Tilda Lovell arbetar med material som hon hittar: grenar, djurkranier, skelettdelar, plastföremål som kombineras med gips och vax till objekt.
Det hon visar på Syster är dock inga hastigt hopkomna skrotskulpturer utan det kontrollerade handlaget. Man böjer sig fram för att se materialen och upplever detaljen: den lilla droppen kåda i fågelns mun, den välristade frisyren på ett litet ansikte eller noggrant mejslade miniatyrhänder i brons som om materialen är till för det som vill uttryckas och inte goda nog i sig.
Den starka skogsdoften i sin tur kommer sig av de nyss tillkapade podierna och bänken av trädstammar.
Den senare är avsedd som sittplats för dem som ser animationen Körprojektet från 2005 och dess 13 minuter tar mig in i den värld som byggts upp i galleriet. Filmen väcker ömhet för de medverkande. De är trasiga, lite läskiga kombinationsvarelser som på något sätt fogat sig i livets öde och som i sångnumren skämtar om sina, inte minst utseendemässiga, tillkortakommanden. De objekt som visas fysiskt är dock mer kompakta och mörkare både i färgskala och uttryck, och mer gåtfulla än filmens spröda benrangel.
Lovells tidigare verk har liknats vid den nederländske konstnären Hieronymus Boschs (1450-1516) och hans gestaltningar av kristna föreställningar om ont och gott. Men där i galleriet på berget går det inte att undgå att också tänka på Staffan Westerberg, Luleåfödd dramatiker som i bilder och sceniska uppsättningar arbetar med verkligheter som glider mellan fantasi och påtaglighet - och där
föremål med färg, garn och knappar får andra betydelser. Eller på modernt samiskt konsthantverk.
Ja, varför inte på Jokkmokks marknad helt och hållet; ett drömt landskap där skinnmarknad pågår, den bitande kylan förvandlar villkoren för att vara människa och klädkodernas egna regler som skulle få det Berlin och Stockholm som konstnären lever i att häpna. Inte heller undgår man känslan av inflytande från 1900-talssurrealister som Magritte eller kan släppa bilden på MC Eschers tecknande händer. Det är som om Lovell inte bara gör nytt av fysiska saker hon hittar utan även av verk som redan finns.
För det är ett undertextens landskap Tilda Lovell bjuder på, och jag kommer länge att fundera över vad alla hennes händer betyder. Kanske står de för rädsla, för att handen ska bli något utanför den egna kontrollen? I den lilla skulpturen Tillbaks, gjord i näver, är det som om de knutna nävarna håller på att tillbakabildas. Ur teckningen Offer dras den aplika gestaltens händer ut och liksom smälter medan Deep sea baby, Kamoflage och Bad alla tre består av delar av händer. Märkliga, drömlika och i den här utställningen signifikativa för konstnären.
Fotnot: För den som vill se utställningen har Galleri Syster särskilt öppet de
närmaste två onsdagskvällarna med start klockan 18.00.