Ett lackmuspapper på verkligheten

Konstverk polisanmäldes, konstnärer tvingades skaffa livvakter och vanliga människor involverades i moraldiskussioner om konstens gränser. 00-talet var decenniet då det skrevs spaltmeter om konsten och dess utövare. Men hur rättvisande är synen på 00-talet som skandalkonstens decennium? Måns Wrange, rektor för Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, har länge intresserat sig för begreppet kulturskandaler. - Jag har räknat lite på konstskandaler det senaste decenniet. Från Ystad i söder till Umeå i norr har det i genomsnitt varit en skandal per år. Konstutställningar är ingen verksamhet som sker i skymundan precis, så det finns inte så många mörkertal, säger han. Antalet skandaler har knappast ökat med åren, menar Wrange, som däremot tycker sig ha märkt en förändring när det gäller medierapporteringens omfång och betoning av det spektakulära. - Den här typen av kulturskandaler fungerar väldigt mycket som ett lackmuspapper på verkligheten. Rapportering och reaktioner säger mycket om samhällsklimatet. De framkallar en slags gutfeeling, en omedelbar reaktion där de flesta inte riktigt tänker sig för, säger Måns Wrange. Odell och moraldebatten
Det har gått drygt tio månader sedan den helt okända Konstfackstudenten Anna Odell blev ett mediefenomen. En intensiv moraldebatt och en tingsrättsdom senare är Anna Odell omtumlad, men också nöjd med sin konstnärliga resa. - Trots att jag har fått ta mycket skit så har det som hänt tillfört mitt verk väldigt mycket. Det har synliggjort förhållningssätt och strukturer som jag alltid har varit intresserad av, säger hon. Till att börja med var reaktionen nästan entydigt fördömande. Anna Odell ansågs ha lurat hjälpsamma förbipasserande, poliser och vårdpersonal - och till råga på allt på skattebetalarnas bekostnad. Först när det kom fram att hon utgått från sina egna upplevelser av psykvården och tingsrätten konstaterat att ingripandet kostat S:t Görans sjukhus drygt 35 kronor nyanserades debatten. - Det finns många fördomar om att konstnärer kastar sig in i saker för att få uppmärksamhet. Synen på konstnären är att det är en person som kostar samhället pengar, som inte behövs egentligen. Därför uppfattas konstnären också som en person som gör allting för att få synas, säger hon. Internationell upprördhet
Anna Odell och graffitikonstnären NUG har väckt het debatt på hemmaplan. Men andra konstnärer har också skapat internationell upprördhet med sina verk, som Pål Hollender med Buy bye beauty och Lars Vilks med sina Muhammedteckningar. För fem år sedan stod Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler mitt i de mediala händelsernas brännpunkt. Deras konstverk Snövit och sanningens vansinne attackerades av den israeliske ambassadören Zvi Mazel som tyckte att de glorifierat en palestinsk självmordsbombare. De kallades för antisemiter och hotades till livet - men trots turbulensen fanns det också något gott med uppmärksamheten, menar Feiler. - Plötsligt talade folk på Konsum, i badet och på tunnelbanan om konst. För mig var det helt fantastiskt att tusentals människor kom för att titta på någonting de läst om, för att de ville se det med sina egna ögon och inte förlita sig till det som stod i tidningarna. Det gav mig en nytändning, en tro på konstens möjligheter. Dror Feiler tycker inte att konstnärer automatiskt har rätt att träda över gränser, eller bryta mot lagen. Men han oroas över att konstskandalerna kan ha bidragit till en sorts självcensur i branschen. - Jag upplever att konstnärer är mycket mycket ängsligare i sin utövning nu för att de är rädda för skandaler, extra kostnader och jobbig uppmärksamhet, säger Dror Feiler. Verklighetens folk
Det är något som Måns Wrange delvis också skriver under på. Han konstaterar att kulturskandalerna börjat användas av politiker för att fånga röster, precis som man tidigare gjort i Italien, Österrike och Danmark. Kristdemokraten Göran Hägglunds utspel om "verklighetens folk" är inte någon slump, utan en genomtänkt strategi som polariserar "oss, de vanliga" mot de konstiga kulturarbetarna. - Frågan är om vi vill ha i en situation som i Ryssland där man kan få en institution nedlagd eller budgeten starkt nedskuren på grund av en enda skandal, säger han och fortsätter: - I samband med händelserna kring Anna Odell och NUG gick ett flertal etablerade politiker ut i medierna med att de skulle stoppa eller dra ned på Konstfacks bidrag innan skolan ens hade hunnit göra sin internutredning. Varför? De fattar väl förhoppningsvis inte andra viktiga beslut enbart på uppgifter som förmedlas av bloggar och medier?

Ett lackmuspapper på verkligheten

Spela galen, ligg med en prostituerad, rita av Muhammed som hund! Så såg framgångsreceptet för 00-talets konstnärer ut. Åtminstone enligt deras hätskaste kritiker.