Ett körverk med unison allsmäktighet

Tätt intill dagarna är titeln på Mustafa Cans stora sorgekrönika över sin mor. I sin gripande högstämdhet och med en aldrig vilande självrannsakan är den ett av de mest storslagna modersporträtt jag någonsin läst, skriver Norrbottens-Kurirens Jan-Olov Nyström om Cans bok.

Kultur och Nöje2006-04-03 06:30
<P>Mustafa Can <BR>Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor <BR>Norstedts&nbsp;<BR><BR><EM>Tätt intill dagarna</EM> är en retorisk lovsång över saknaden, glömskan och sorgen, en inre och yttre resa mellan öst och väst och ett mänskligt dokument från djupet av ett förundrat hjärta.<BR>Gulli Can föddes i Kurdistan någon gång på 1940-talet. Redan i den osäkra tidsangivelsen skakas man om i sina rationella ordningar. Hon var i ålder som mina äldre syskon, men när jag söker referenser och paralleller hamnar jag i min mormors tid, eller i någonting ännu mycket äldre, något före släktberättelserna. Gulli Can födde sju barn som dog och åtta som levde, för medlevande i byn och i familjen var hon ett aldrig flämtande ljus, en låga av uthållighet, mildhet, tålamod och goda egenskaper utan gräns. <BR>Ja, så envetna är berättelserna om denna moderns godhet att hennes son, Mustafa Can, börjar undra. Han frågar sig (under jakten på svar om moderns liv och drömmar) om hon endast hade goda egenskaper och får sig en underbar utskällning av moster Hayriye: ?Om du irriteras av en människas ärliga godhet ? ja, då är du inte mer värd än en pissmyras arsle?. Modern hade sitt eget fängelse, berättar Hayriye, där förvarade hon minnena av sina första, döda barn. Dit släppte hon ingen annan. I världen kunde hon fortsätta att leva för sina levande barn. Hon var god eftersom hon aldrig lät sorgen ta kommando. <BR>Säger den bittert vasstungade mostern och avslöjar att hon själv följt alla sina tio barn till graven. Inför den sortens mänsklig erfarenhet väger teori och formuleringskonst lätt. Jag tror det är därför Can har funnit den enda möjliga formen för sin bok. Den är som ett stort körverk med solostämmor, orkester och en aldrig vikande unison allsmäktighet. Hans allmänmänsklighet verkar stigen ur den uråldrighet som är hans kultur, allas vår kultur på många sätt. <BR>Vad annat kunde han skriva än lovsång? För att i den ställa allt till rätta, för att få faderns sorg över utvandringen att stämma in, för att foga modern in i bilden, för att stämma av sin egen skam från tonåren, den över en mor som inte riktigt passade in. Och som nu långsamt plågas ihjäl av den leversjukdom som följde efter en av hennes födslar. Vårdad i kretsen av barn och barnbarn, nu i Skövde, långt från sin hemby, ibland yrande i de toxiska dimmorna om denna hemby, ibland närvarande och ännu fostrande sin barn.<BR>Sverige gav familjen Can välfärd, trygghet, lugn. Det kunde inte ge dem minnena åter, aldrig ersätta saknaden. Som gammal förbannar fadern sin utvandring, ändå vet han allt det goda den förde med sig. Hans smärta över att hustrun inte fick dö i hembygden kan aldrig lindras. Ingen välfärd i världen kan dämpa hans hemlängtan.<BR>När Mustafa Can gjorde sitt sommarprogram om modern år 2003 lär växeln på Sveriges Radio ha brakat samman. Av sympati och av tacksamhet. Måtte hans bok få alla nedisade sinnen att braka samman på samma sätt. Och från denna medborgare från en långt äldre kultur föra in något stort och väsentligt om medkänsla, kärlek, uthållighet. </P>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!