Grunden till att grupper bildas handlar inte enbart estetiska förhållningssätt, vilket man kanske kan tro, utan rör oftast mer praktiska lösningar runt verkstads- och utställningslokaler. Att ställa ut i grupp, speciellt för de som försörjer sig i ett annat yrke, kräver inte heller samma arbetsinsats som vid en separatutställning och man har dessutom stöd av varandra i sin konstnärliga förkovran.
Bodenskolan exempelvis, var lite som fenomenet Ecôle de Paris, man var på samma plats under samma tid och med samma intressen. Det var en löst sammanhållen gruppbildning bestående av 14 konstnärer. De mest kända var Bertil Linné, Rune Wanler, Ingvar Jigrud, Stig Winnerskog, John Thorgren, Stig Sandberg och Montana Lorentz. En faktor som förenade dem var att de flesta mer eller mindre var autodidakter, men de utvecklades och fann stöd hos varandra genom gemensam förkovran.
En annan typ av gruppbildning och som uppstod i Älvsbyn under 1950-talet utgör den som Roland Larsson och Filip Nilsson bildade tillsammans med paret Åsa och Sölve Kjellberg. Man samlades under gemensamma projekt och gjorde totala inredningslösningar med färgsättningar, konstnärliga utsmyckningar, designade räcken, gardiner och möbler för många offentliga byggnader i Norrbotten.
I Jokkmokkstrakten bildades 1964 den numera upplösta Jokkmokksgruppen. Den hade sin förklaring utifrån en ort och dess plats i världen, i samma anda som Ecôle de Paris. Tongivande medlemmar var författaren och tecknaren Hans Andersson som kom till Jokkmokk som Jehovas vittne på femtiotalet och blev kvar där. Även bildkonstnären, filmtecknaren och grafikern Cai Poulsen, från Köpenhamn slog ner sina bopålar på orten. Ett av de mest kända namnen i Jokkmokksgruppen var slöjdaren, jojkaren och bildkonstnären Lars Pirak.
Man kan även samlas runt teknik eller olika medier. Kiruna Konstkollektiv bildades 1973 som en grafisk verkstad med en litografipress i centrum. En sentida gruppbildning i Kiruna kallas Koncentrat vars medlemmar alla är kvinnor; Britta Marakatt-Labba, Lena Stenberg, Lena- och Anita Ylipää, Anna-Sofia Mååg, Anita Mikko samt systrarna Agneta och Victoria Andersson.
Grafiska verkstaden i Luleå som startade i slutet av 1960-talet av konstnärerna Mats Risberg och Olav Nilsson blev ett embryo till Konstnärernas kollektivverkstad, som genom decennierna utgjort en mötesplats och en utbildningsresurs för vidareutbildning av konstnärer.
Under 1970-talet verkade även Norrbottens Bildgrupp i Luleå. Förutom målare, tecknare och grafiker även ingick många fotografer i gruppen. Man arbetade med samhällsdebatterande och dokumentär konst som ofta fick sitt uttryck i mer illustrativ och idébaserad konst i vandringsutställningar, grafisk produktion, skivomslag och böcker vilka skildrade näringsliv och arbete förr och nu.
Gruppkonstellationer har genom tiderna även uppstått kring särskilda projekt. En del ägnar sig åt galleriverksamhet som exempelvis Galleri Syster, med drivande krafter som Sara Edström och Anja Persson, och som framförallt visar konceptuell konst. Andra, som fNIK (föreningen för nationellt och internationellt kulturutbyte) har ägnat sig åt internationella symposier, medan konstnärsgruppen Kilen genomfört både symposier och konstbiennaler med utställare och utställningsutbyten från hela världen. Ur Kilens verksamhet har dagens Havremagasinet i Boden utvecklats.
Grupper har kommit och gått. De lever den tid eldsjälarna har lågan, sen slocknar de. En gruppbildning som dock fortfarande lever, om än på sparlåga, är Tuoddargruppen. Det har berättats för mig att bildläraren Ejje Åsbrink kom till Malmberget under 1940-talet från Stockholm. Hon blev en drivande kraft i konstlivet på orten och hon tog initiativ till målargruppen Färgklicken som på sitt sätt var en föregångare till Tuoddargruppen, vilken startades1975 på initiativ av bland andra Lena Nallo.
Tuoddargruppen har haft stor, för att inte säga avgörande, betydelse för konstlivet i Gällivare/Malmberget under snart fyrtio år av verksamhet.
En annan oumbärlig gruppbildning för utvecklingen av Norrbottens konstliv har självfallet konstföreningarna varit. De som har arrangerat konstnärernas utställningar och bidragit till folkbildning och publikarbete.
Det är helt enkelt så att utan en publik blir alla konstnärsgrupper, konstnärliga manifest, kotterier, ismer, och konstnärliga utsagor någonting ytterst marginellt, en angelägenhet enbart för de närmast sörjande.
Hur kul är en konsert utan publik?