Den som är tillräckligt less på sakernas tillstånd kan knöka in häpnadsväckande mängder normkritik på 75 minuter. Det bevisar Profilteatern förtjänstfullt genom uppsättningen Om nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda. Den långa och helt oslagbara titeln är saxad ur Liv Strömqvists seriebok Einsteins fru, vilken ligger till grund för detta rasande teaterkollage.
De fyra skådespelarna hoppar in och ut ur karaktärerna.
Vi möter flickor, kvinnor, pojkar och män i nutid och historia. Karaktärerna är grovt tillyxade, och den politiska udden lika vass som Liv Strömqvists penna. Med stickig ironi strippar ensemblen brallorna av könsmaktordningen och alla andra finurliga ordningar som människor uppfunnit för att klippa vingarna av sig själva och varandra.
Frågan som hela tiden hänger i luften sammanfattas väl i titeln. Hur kommer det sig att en konstruktion som funkar så dåligt på så många håll ändå beskyddas av så tungt bestyckade arméer.
Kärnfamiljens artilleri består av allt från veckotidningar, filmer, poplåtar och tv-shower till heta affischnamn som Dr Phil, Benedictus XVI och Göran Hägglund.
Ensemblen är jämn i sitt spel och de fyra skådespelarna delar, förutom sitt politiska driv, fallenheten för fysisk gestaltning.
Vi möter bland andra Priscilla och Elvis, där ju den sistnämnde tyckte att det verkade vara en god idé att ragga upp ett barn och forma sig en hustru.
Men snart blev barnet en vuxen person, inte särskilt peppad att stanna i den eländiga konstruktionen. Tji fick han!
Berättartekniken
låter sig bäst beskrivas i termer av blixtrar och dunder.
Scenerna saxas snabbt och effektivt in i varandra. Några inbromsningar hade nog gjort sitt för dynamiken. Genomgående stora gester riskerar ibland att slå ihjäl varandra.
Vid ett par tillfällen tänker jag att jag vill frysa tiden, helt enkelt för att jag blir nyfiken på karaktärerna. Jag hade exempelvis inte bangat en helaftonsföreställning om den amerikanska anarkafeministen Voltairine de Cleyre (1866-1912).
Så må nästa steg bli att låta varje enskild serieruta bli sin egen föreställning, lika självklar som kulturhistoriens alla skildringar av furstar, uppfinnare, popstjärnor och kulturutövare som råkat födas med snoppar på sina kroppar. Då kanske Yoko Ono kan få slippa vara "hon som tvingade bort John från Ringo och Paul" för att på heltid bli konstnären Yoko Ono.
För att nå dithän kommer det nog att krävas många normkritiska koncentrat à la Profilteatern.
Den intresserade kan
med fördel vända sig till regissören Hilmar Jónsson för receptet på denna käftsmäll.