Knappast heller att båda har hämtat inspiration i sitt författande från äktenskapet och skilsmässan. Han med den vinnande schlagertexten i litteraturprogrammet Babel och med boken ”Den sista grisen” (som hon inte tänker läsa för att hon redan vet vad som står där). Hon med debutromanen ”Århundradets kärlekskrig” (”en skrift” som han har bestämt sig för att inte kommentera). Reservationskön på biblioteken närmar sig köerna för nobelpristagare.
Versromanen är en hyllning till Märta Tikkanen och August Strindberg, som båda skrev relationsdramer som rörde om på kultursidorna. Hon för trettio år sedan. Han för över hundra år sedan. Och Strindberg håller i taktpinnen inledningsvis: ”Han sa: Om du överger mig har du bara livslångt hat att vänta. Hon sa: Tror antingen jag eller du måste dö”. Inget har förändrats i vår fascination för härdsmältor. Platserna är fullbokade. Strålkastarna har tänts! Det är bara att bänka sig.
Witt-Brattström är i gott sällskap och hennes dialogform mellan ett stilistiskt ”Hon” och ”Han” är ett utmärkt litterärt grepp, men också extremt krävande. Minsta snedsteg och det blir lätt skvaller. Utan humor, och man kör fast. Ebba Witt-Brattström klarar den balansgången i stort, men inte hela tiden.
Ibland lyser det feministiskt politiskt korrekta igenom och rubriker som: ”Egenmäktigt förfarande”,”Hugo Rask var inte skyldig att älska henne” och strofer som: Hon sa: Denna eviga mansplaining, eller: Hon sa: Det är inte du som är fel dummer. Det är dina handlingar som är fel, skaver.
Romanen låter alltså ett Hon och Han komma till tals. Han är som en Dr Jekyll och Mr Hyde.
Misshandlar henne fysiskt när argumenten tryter, föraktar psykoanalys, vill inte stiga ner från sin höga position, inte vara jämlik och ta ansvar för familjen. Hon hatar och längtar – så även han – efter det som en gång fanns mellan dom. Glimtvis anar vi en svunnen närhet, men vreden vinner.
Könspositionerna, eller om det är attributen som en gång lockade paret, är gjutna i betong. Känslorna har hunnit ifatt, och gått förbi och kvar är bara intellekt.
Man brukar säga att man lämnar en relation av samma anledning som man gick in i den. Vi söker svar på de egna frågetecknen (brukar vi inte tillstå) som ofta har med barndom och uppväxt att göra.
Kanske utvecklas vi tillsammans, livet ut, redan med den första partnern, men mer troligt är att vi går isär och ihop med någon annan. Vi upprepar tillfällen där vi möter det som vi fruktar, det som vi behöver bli medvetna om eller lära oss att bemästra. Och vi kan bara förändra oss själva! I en dödsdans är man support i eget läger.
Paret i boken är sårbart och krävande och syret tar nästan slut, det är bara på två sidor som tecken på sans och besegrad bitterhet tar plats, när den hämnande Artemis och ”1800-talsmannen” minns förälskelsen, försonas för ett ögonblick, men inte förmår lyfta.
Och visst går det att förstå. Hans karriär på hennes bekostnad. Plötsligt tar Han ett skutt och landar i finkultur medan Hon ensam tar hand om barn och hem. Besvikelsen när Han tar sitt steg bort från den sfären.
Ebba Witt- Brattström är innerligt trött på alla frågor om halten av självbiografi i romanen. Jag förstår henne. Ämnet, eller hellre genren, borde vara uttrampad. Hennes bok är en klassiker, den är tänkt som ”världslitteratur”, säger hon skämtsamt.
Det får vara som det vill med det men hon är inte den första att skildra kriget mellan man och kvinna, snarare står hon sist i kön. Tänk bara på Richard Albees manus, ”Who´s afraid of Wirginia Wolf”, där Elisabeth Taylor och Richard Burton slogs verbalt och fysiskt. Jag vill minnas att de till och med hotade varandra med maskingevär.