Under tystnad har Mats Söderlund i höst givit ut sin sjätte diktsamling med titeln Hyperparasiterna. Hans förra bok, Stillhetens sträckta halsar, betecknad som ett genombrott av somliga kritiker, var en enda långdikt uppdelad på femradiga strofer. Årets bok är kanske också en långdikt, i varje fall kommer motiv och scenerier tillbaka, boken kan påminna om en symfoni där tonslingor upprepas och förändras. Eller om man utgår från synsinnet, ett kalejdoskop, samma glasbitar men i ständigt nya och ofta vackra och färgrika mönster. Formen är tuktad, ofta tvingar han in ordmusiken i det klassiska sapfiska versmåttet, fyrradiga strofer med fallande rytm, elva stavelser i de tre första, fem i den typiska "avhuggna" fjärde raden. Jag gissar att den stränga formen fungerar som ett skydd mot det kaos som är människans upplevelse av liv och värld. Tranströmer har använt samma versmått, och jag tycker mig också höra Tranströmer viska här och var i diktraderna. Hyperparasiter hör hemma i insektsvärlden och har specialiserat sig på att utnyttja andra parasiter och överta deras näringsställen. De latinska insektsnamnen är många, man kan tro att poeten är en modern Linné som undersöker, betänker och benämner naturens under och underligheter, eller man kan se Söderlund som en arvtagare till Martinsons djupsinninga naturbetraktelser och dennes intresse för svärmare och harkrankar och "det låga livet". Och poeten är själv en hyperparasit, är det lätt att tänka, han stjäl näring från andra författare, hyperparasitism kan vara en metafor för språkanvändning och en brutalare beteckning för intertextualitet. Men jag tror att Söderlunds dikter handlar också om det som är fördolt för oss i naturen, vi räcker inte till för att avslöja vad som finns på "den andra sidan", bortom vårt språk och våra sinneintryck. Hur kan man fånga en fjäril? Fjärilarnas grafiska figurer i minnet, deras glittrande färger, deras hastigt övergående bilder. Ser dem blekna allt mer. Ser dem svärma några få varma­ timmar. Minns vi dem som pyttesmå helikoptrar hänga i en annan dikt, demoniska, från andra sidan. Det är väl just "en annan dikt" som Söderlund försöker skriva gång på gång, trots att han vet att det är omöjligt. Han kan inte ta sig ur språkets fängelse, visserligen kan han minnas med fingertopparna och dra in rosornas doft i näsan och på så sätt få overbaliserad kunskap, men han kan lika litet som någon annan överskrida det mänskliga. Naturens omänsklighet skapar existentiell ångest, som utgör ett dominerande stämningsläge i boken. Men ett botemedel finns i gemenskapen med andra människor. Att någon ropar på en: Såg dig komma vandrande uppför stigen. Stannade och väntade på att ropet skulle nå mig. Dröjde med svaret, du var intensivt tillbaks. Söderlunds dikter passar dåligt som estradpoesi. Man måste läsa dem på nytt och på nytt, lyssna många gånger, skaka om kalejdoskopet och se nya mönster. Jag tror att litterär kvalitet kan beskrivas ungefär så.
