Porträtt fascinerar. Ja, kanske mer än all annan bildkonst. En människa har ställt sig till förfogande för en annans blick, låter sig ses för att bli sedd, frusen i ett ögonblick och för all evighet. Även av sig själv, men på ett annat sätt än i spegeln eller på vardagsfotografiet.
I porträttet ses man genom en annans temperament och professionella nyfikenhet. Fotografi eller målning kan kvitta. Det handlar om avbildarens blick och handlag. Det handlar om att jag inte äger tolkningsföreträde av mig själv, utan är en del av andra. Men också om att andras tolkning efter ytliga och flyktiga möten är ett grovt instrument för att kunna beskriva en människa.
Det är därför jag direkt fastnar för Antti Haases verk Portrait of Elli. Blir stående. Det ingår i LAB 11 och hänger i mellanrummet i Konsthallen.
Antti Haase, verksam i Torneå, har dock tagit måleriet bort från det tvådimensionella tysta - starkt nog i sig - och korsbefruktat med den dokumentära filmen. Den avmålade Elli Närhi börjar tala, målningen krackelerar och blir rörlig bild.
Portrait of Elli visar en kvinna med huvudet bakåtlutat i en märklig vinkel. Ögonen söker kontakt med betraktaren och släpper sedan inte taget. Berättelsen hon ger oss är en värsta mardröm, en sån där som kan finnas bakom hörnet en vanlig tisdag i oktober. Hon beskriver hur hon fick dystonia, en obotlig sjukdom i nervsystemet som kan yttra sig på olika sätt. Hon fick den sort där spasmer vrider huvudet bakåt och rösten förändras. Det enda som kan lindra är ett giftigt preparat, Botox. Skulle det skada fostret hon bar?
Jag lyssnar på historien, ser Elli i ögonen, ser ryckningarna vid mungipan. Fyller i mellanrummen i berättelsen, delar livssmärtan och ser bortom en funktionsnedsättning som annars skulle stå i vägen en bra stund om vi möttes på riktigt.
Så är då Portrait of Elli ett bra verk? Ja, jag tycker det. Med ljudet och den rörliga bilden förstärks det målade porträttets möjlighet att utforska den gåta och igenkänning varje människa är. Det görs dessutom utan att vara påträngande, utan att bli en tom loop, och lämnar över sig till betraktaren att välja; se Elli i stillhet likt i en traditionell målning eller ställa sig på krysset och sätta igång filmen.
Portrait of Elli är för övrigt en del av ett mer omfattande konst- och filmprojekt Elli - the Cross Art Documentary från slutet av 2000-talet och ännu ett exempel på att Finland är ett konstland väl värt att utforska. Av Haase vill jag definitivt se mer.