Ett intressant försök om skolan

Ofta glömmer man hur sluten världen är under de där sista åren i grundskolan. Eller kanske väljer att glömma när de väl är över för skolan, ofta en ful och stor byggnad, är en en slags försluten supertanker. Därinne pågår en grotesk process. Ungdomar stampas ihop, krymps ner, hålls på mattan av varandra. Det gäller både de som är skolans kungar och drottningar, sådana finns alltid, och de som måste finnas längst på botten förpassade dit av en slump. Om den miljön skriver Emma Granholm. Författaren debuterade 2006 med Simon & Sophie. I den får vi följa hur klassens drottning Sophie formligen trillar dit på den man utsett till tönt. Men Simon är ganska vanlig - vad är egentligen att vara en tönt? - bra i skolan och i datorns onlinespel. Han är lång, mörk och gänglig och har en verklig kompis i kortisen Micke. Samtidigt som Simon & Sophie nu kommer i pocket ges hennes andra roman ut. På flera sätt liknar Liv & Lovisa den förra. Vi är fortfarande kvar i småstaden och än en gång ger Granholm plats åt det erotiskt spännande hånglet. Även tematiskt har berättelserna drag av varandra. Den här gången heter klassens looser Liv. Men eftersom hon skrämt skiten ur sin klass en gång för länge sedan, är hon av ett annat slag än Simon. Lovisa är förstås drottningen och det blir nästan övertydligt då hon dessutom bor med sin rika pappa i en riktigt exklusiv villa längst uppe på höjden. Liv i sin tur lever med mamma i en tvåa. Vem hennes pappa är vet ingen, inte ens mamman. Och när Liv och Lovisa talar om varandra dryper giftet. Ja, det gör det faktiskt ofta i största allmänhet. Det är en obehaglig atmosfär mellan människorna där i skolan. Så blir de vuxna kära och flickorna tvingas bo ihop. Fasa. I båda böckerna reder författaren också upp det hon själv stökat till. Sophie erkänner att hon är kär i Simon, tänk Grease fast tvärtom och utan uppshapening, och Lovisa blir kär i Livs kompis Rick. Liv återupplivar då en gammal relation med den enda kille hon legat med och de blir faktiskt kära. Men nej - så här känns inte fullgångna romaner. Därtill är de för uppenbara. Däremot är det Granholm försöker göra intressant. Under den underhållningsprosa med sin lätt uppfattade berättelse och goda slut finns något annat än en vilja att roa. I grunden vill hon tala om de tidiga tonårens överskuggande utforskande av ytan och om det sköra, pulserande jaget, som då får hålla sig under jorden och bulta. Och i Simon & Sophie lyckas hon ganska bra med att gestalta själva spelet i skolan. Men uppdraget är svårt och Emma Granholm har stora problem med karaktärerna. Bäst lyckas hon med Simon som växer ut och får flera dimensioner. Liv och Lovisa är däremot helt ointressanta. Det är som om författaren accepterar ytans sanning. Därmed förmår hon inte att både gestalta 15-åringens självklara förhållande till spelet ytan används till, och samtidigt ge plats för det dolda, privata jaget. I romanen blir därför alla karaktärer, precis som i verklighetens högstadieaula, alldeles för lika varandra. Men författarens projekt är lockande. De tidiga tonåren är med sina många hemligheter, samtidigt som kampen om ytans seger är stenhård varje sekund sedan man klivit på skolgården, en guldgruva för fiktionen och en utmaning kanske särskilt för litteraturen. I som här inträden ... Skammen får du gratis.