Och det hela är inte enbart hänvisat till minnets skuggor i kalla krigets 1950-talet utan pågår faktiskt den dag som i dag är. Också.
Det är 50-talets famösa "spionaffär" med mytomanen Fritjof Enbom i centrum som avses. En överklagan av den för spioneri dömde Fingal Larsson (senare Lennelind) ligger sedan två år hos Högsta domstolen. Svar sägs ska komma i slutet av november (detta år).
Det officiella Sverige tycks ha väldiga svårigheter att frigöra sig från det trauma som den så kallade Enbomaffären har varit (och fortsätter att vara), i nu över 60 år.
En trasig förlorare vid namn Fritjof Enbom hasplade i början ur sig att han hade varit spion för Sovjetunionen i tio år. Och blev, av alltför många, trodd. Trots att han levererade övervägande klara överdrifter, felaktigheter och falsifikat.
Kommunisthets rådde och för många var den "galne senatorn från Wisconsin", Joe McCarthy, en moralisk ledstjärna; med sina utskottsförhör angående påstådda kommunistiska sympatier i bland annat den amerikanska filmindustrin. Samhällsklimatet uppmuntrade angiverier och ledde till omfattande svartlistningar.
Sverige hade sin alldeles egen McCarthy i form av statsåklagare Werner Ryhninger, som struntade i omständigheterna och när betet som mytomanen Enbom slängde ut bestämde sig för att gå till motattack med det grövsta artilleri som bara gick att uppbåda.
Resultatet blev livstid för Enbom och långa domar för Fingal Larsson och Hugo Gjersvold.
Gjersvold förhördes under så skandalösa omständigheter att han helt enkelt bröt samman och erkände det som den diaboliske Ryhninger anklagade honom för. Så inte Fingal Larsson.
Nu är alla de huvudsakliga aktörerna i denna tragiska parafras på rättvisa avlidna, men i närvaro av bland andra Fingal Larssons son Rune; som tillsammans med sin syster har överlagat faderns spioneridom, framfördes på tisdagskvällen ett intressant embryo på Norrbottensteatern, med Tomas Bresky (vilken har skrivit en mycket värdefull bok om affären) som berättare och interaktör med ett antal skådespelare från teatern - som i 50-talsmässiga kläder gestaltade de huvudsakliga personerna och bland annat läste upp deras (och Ryhningers) ord från de många förhören.
Det framkom väl inte direkt något som inte redan var välkänt, men det var likafullt levande och fascinerande framfört under ett par stimulerande timmar, för alla intresserade av samtidshistoria och av en skamfläck som även sentida myndigheter tycks ha märkligt svårt att eliminera.
Det framkom också att Bresky, med hjälp av bland andra författaren Carsten Palmaer, ska expandera detta embryo till en "spionopera" som, enligt planerna, ska sättas upp på Killingholmen i Boden sommaren 2013, med ekonomiskt stöd från både Bodens och Luleås kommuner.
Det finns fortfarande många som har anledning att tillbringa ansenlig tid i diverse skamvrår, på grund av sitt agerande under den här tiden.
Bland dem eventuellt inte den som tillverkat det modesta programbladet till "dramadokumentären", men exakt vad författaren och på 50-talet så kallade Tredje ståndpunktaren (höll vare sig på öst eller väst), Eyvind Johnson, hade där att göra förklarades ju faktiskt aldrig.
En så kallad pinsam lapsus.