Ett imponerande genusdrama

Myrdal var som Jean-Paul Sartre och Simone de-Beauvoir, fastän i svensk tappning. Simone de Beauvoir, som lät sig inspireras av An American dilemma, Gunnars verk som Alva hade så stor del i, skrev Det andra könet 20 år senare. Det är lite synd att det inte var Alva som blev en svensk Beauvoir. Få har, under den här tiden, sagt och skrivit så mycket om vilka konsekvenserna blev av indoktrineringen att mannen alltid var mera värd.
Alva och Gunnars korrespondens från 1919 till 1976, 46 volymer, är bevarad och utifrån denna brevväxling tecknar historikern Yvonne Hirdman ett imponerande genusdrama och en lika anslående bild av kvinnans historia under hela 1900-talet. I boken Det tänkande hjärtat - boken om Alva Myrdal beskrivs Europas sociala, politiska, feministiska och demokratiska historia.
Det är lätt att identifiera sig med Alva Myrdal. Men på 1960-talet, när hon var engagerad i nedrustningspolitiken - och många i min generation i FNL-rörelsen och grupp 8 - ägnade jag henne inte en tanke. Kanske för att man i världen gjorde tvärt om, rustade, och kanske för att man i regeringen (Erlander, Möller) inte tog henne på allvar. Och också senare har jag mest förknippat henne med steriliseringskampanjen - ingenjörskonsten har ju tagits upp som något svårartat.
Men Alva Myrdal var hela tiden före - det blir tydligt av Hirdmans genomgång - inte bara före de Beauvoir och Betty Friedan, hon var med och formade Sveriges välfärdspolitik och blev Sveriges första kvinnliga ambassadör. Hon, som bedyrat att hennes viktigaste mål var att bistå Gunnar - Gunnar som 1922 inte ville se henne bära studentmössa. "Mycket, mycket länge har det varit mig osympatiskt, dessa kvinnornas stölder av våra vanor och vårt liv" - hon blev expert på nedrustning, fick Nobels fredspris och blev statsråd.

sekel som har präglat oss och visar hur Alva Myrdal tidigt insåg komplikationen de arbetande mödrarna, kravet att vara både yrkesarbetande och mor. Hon gör det på 1930-talet, efter kriget, när ingen ville höra talas om det. I dag, efter alla dessa år är fortfarande frågan inte löst.
För många i min generation har nog bilden av Alva Myrdal färgats av sonen Jans porträtt i boken Barndom. Och Alva och Gunnar lämnade ju faktiskt den tvåårige Jan för en längre vistelse i USA. Vad hjälpe det att de flitigt läste Freud när Freud själv nog inte anade vad separation från små barn traumatiserade. Så kom dottern Sisselas bok och bilden förändrades något i takt med att Jan blev omöjlig i andra, politiska sammanhang.

tiden med barnen i ett större sammanhang. Ur Alvas synvinkel upplever vi det mesta som sker: hennes psykiska och kroppsliga välbefinnande eller plågor, hennes förhatliga hushållsarbete, skötsel av barnen och bekymmer över Gunnars depressioner och otrohet. Med alla hennes många uppdrag, samtidigt som hon korrekturläser, översätter, renskriver Gunnars arbeten, samtidigt som hon skriver eget, kan hon inte ha räckt till för barnen. Så här i backspegeln kan man tycka att Alva, med kapaciteten att tillföra samhället så mycket, inte skulle ha behövt sätta barn till världen, även om hon själv menade att det var just den bildade, yrkesverksamma kvinnan som kunde ge stimulans till sina barn. Hennes mor, som hon hatade så, skulle inte heller ha tvingats leva i den rollen. De skulle ha haft tillåtelse att inte dagtinga med sig själva.
Yvonne Hirdmans inläsning i "firman" Myrdals liv och arbeten är ovanligt lyhörd och äntligen har bilden av Alva blivit heltäckande. En komplicerad bild men framför allt en som visar att hon hade en vision av vad hon ville åstadkomma och att hon följde den.