Ett imponerande dansflöde över gränsälven

Men molnen håller stängt och jag vandrar upp mot torget i, ska man kalla det gamla stan med tanke på alla köplador som byggs? Det har spärrats av för biltrafik och där håller folk på att samlas. Efter fyra dagars innehållsrik IKRA-festival, i samarbete med bland annat det äldre arrangemanget Gränsspelet, som bjudit på dansföreställningar, både offentliga och på förskolor och äldreboenden, och möjlighet att få dansa själva är folket i Haparanda och Torneå beredda. De fem scenerna på torget sopas rena från vatten, den mäktigaste är en lång rektangulär catwalk, medan de övriga är placerade så att ett fyrkantigt scenrum skapas. Musiken går på. Entrén i Rakhain berör lika starkt som Jiellivárre Vettu, den föreställning i Gällivare som styckets koreografer Mikael Strid och Andrea Schalk satte upp för ett år sedan. I långsam procession kliver en lång rad dansare, män såväl som kvinnor, upp på scenen. I en kombination av pardans och konstdans formar de en performance rakt in i hjärtat: Vi ser på, de vet att vi ser. Och de dansar som om podiet var ett dansgolv en festkväll på hotellet, med blickar som möts och turer som tas. Passion i en form sällan gestaltad som konst. Även musiken växlar mellan det rytmiska dansbara, ovanligt i den moderna danskonsten, och det expressiva. Nästa del i föreställningen, som på svenska kan översättas till "Min älskade", är en lång sekvens som dansas på alla fem scenerna av fem olika grupper. Först ut på stora scenen är Azhar Magdansförening med sitt livsbejakande uttryck. Men inte heller här håller man sig i formen utan rörelserna bryts av asplövens prassel mot flygfäna och förvandlas till modern dans. Vackrast bland de fem konstellationerna är dock de blågröna unga flickorna ur Tornio Baletten. De är vattnet, det ständigt strömmande vattnet i älven som för första gången , trots att älvar passeras längs hela den svenska kusten, här i Haparanda får skilja länder åt. Plötsligt finns så en sparkcykel på scenen, den som före rollatorn lät människor leva rörliga hela livet ut - även när sparkföret är dåligt om sommaren. Performanceartister från Sverigefinska folkhögskolan ger färden ett uttryck. Även streetdansen finns med i Rakhain genom Orcane Production. Och som mellanspel när de fem olika grupperna förflyttar sig vill koreograferna lyfta några kulturföreteelser: bärplockare, jägare eller soldater och bandyspelare. Stycket blir dock en aning långdraget, som i det där gamla teveprogrammet Partaj, förlåt alla unga läsare, och koncentrationen slackar. Avslutningen är så återigen en stark upplevelse, en procession med kvinnor som sätts i Ikeas blåa kassar och dras längst den röda mattan. En av dem har en röd mäktig huvudbonad. Visst tolkar man det som bröllop eller åtminstone som möten, sammankomster, kärlek - och torget i Haparanda bryter efteråt ut i gemensam wienervals. Som utifrån kommande har Mikael Strid och Andrea Schalk på de två månader de arbetat i Haparanda med amatördansare i olika genrer, lyckats identifiera något av det som är människorna på var sin sida en älv. Människor med flera språk, där möten i dansen på hotell och danspalats i regionen är ett. Men mer än i den tidigare produktionen Jiellivárre Vettu finns här annat att utforska, mer att berätta om den lilla staden i Sverige och den större i Finland. Om flödet mellan svenskt, finskt, norskt, samiskt och ryskt. Jag försöker lämna torget, men på scenerna fortsätter IKRA presentera sig. Rysk folkdans i glänsande dräkter, silverfärgade renar och så de helt hejdlösa brudarna från Johanssons Pelargoner som tidigare på dagen, och helt följdriktigt den 19 juni 2010, uppträtt på det blågula varuhuset. De visar att i skira vita klänningar kan man visserligen skrida, men man kan också rocka loss i värsta linedancetempo och vifta på rumpor. Och är så befriande att ha för ögonen efter att "tjuvtittat" på den där prinsessan som gifte sig på riktigt dygn efter dygn och i timme efter timme, men först långt fram på natten fick dansa. Kan ingen skicka henne en cd med bruddans som den gjordes i Haparanda, att rocka loss till på den egna kammaren?

Ett imponerande dansflöde över gränsälven

För säkerhets skull parkerar jag bilen vid Folkets hus. Kanske har ensemblen som snart ska begå urpremiär på dansföreställningen Rakhain, inte vågat ta chansen utan flyttat inomhus.