Vi bodde i en hyreslägenhet högst upp i ett hyreshus på Sandviksgatan 75 i centrala Luleå. Det var begynnande 60-tal och mina föräldrar hade en svart pudel som hette Topsy. Efter att jag kom till familjen satt han alltid och vaktade mig när jag låg i min barnvagn. Från vagnens trygghet iakttog jag denna värld som skulle bli mitt hem under så många år.
Världen flyttade sakta men säkert in i mitt sinne, i det mentala hus som vi alla senare kommer att kalla ”jag”. Det tog rum efter rum i besittning och skapade nya som befolkades av röster, ansikten, färger, former, kroppsliga upplevelser och ord som blev till föreställningar. Jag minns inga detaljer men jag vet att det sker med oss alla.
Vad är ditt första minne? Ett av mina är om ”världskriget”. Det nära förestående. Hur jag fick höra om det vet jag inte. Var det från radion, från den lilla svart-vita TV-rutan eller från de vuxnas tal?
Krig, vad var det för någonting? Jag förstod inte, men allvaret i rösterna talade sitt tydliga språk och det gick in i min kropp som ett åskmoln och blev till en mörk och orolig skugga som följde mig. Jag var så liten att jag inte kunde formulera några ord om det och det tog några år innan jag till slut frågade min mamma.
”Vilket krig…? Nej snälla du, det har inte varit på väg att bli något krig… Var har du fått det ifrån?”
Jag kände mig dum men jag visste att jag inte hade fantiserat. Eller hade jag? Vad är verklighet och vad är fantasi i ett barns känsliga sinne? Allt flyter samman i en inre mosaik där verkligheten varken kan definieras eller bekräftas. Men nu kunde jag äntligen släppa det och snart var det bortglömt.
Många år senare läste jag om Kubakrisen 1962 och förstod att det antagligen var den jag hade uppfattat. I oktober 1962, jag var endast ett år och nio månader, stod världen på randen till ett fullskaligt kärnvapenkrig mitt under det kalla kriget. Det var på den tiden då Brezjnev eller Nixon kunde råka trycka på knappen när som helst.
Sovjetunionen skulle i hemlighet placera ut kärnvapenbestyckade robotar på Kuba för att avskräcka USA från att åter anfalla landet efter den misslyckade Grisbuktsinvasionen året innan. USA hade avslöjat planerna och hotade att anfalla de sovjetiska fartygen med lasten av robotar som var på väg över Atlanten. Fartygen vände i sista stund och en katastrofal militär konfrontation kunde undvikas.
Jag kan inte sluta att fascineras över hur starka intrycken är för ett litet barn. Hur mycket vi uppfattar innan vi ens kan tala…