Ett högstämt ögonblick

Verket publiken just upplevt heter Jag är en himmel och är skrivet av Folke Antonsson, som bland mycket annat också är lärare i Barn och ungdomskörmetodik på Musikhögskolan i Piteå. Det framfördes av främst unga musiker, dansare och sångare från kommunala Musik- och dansskolan. Men det är inte bara tårtan som bidrar till festkänslan. Hela huset luktar nytt, och lite fuktigt; det känns att det är nu det börjar, att det är nu som huset ska fyllas med liv och inte bara förväntningar. Den alldeles nya scenen, Studio Acusticums stora konsertsal, är byggd med en läktare för kör. Inför invigningskonserten lät man den sakta fyllas på med allt fler sångare. Längst bak; Hortlax manskör med sina mörka stämmor och stora kroppar, sedan ungdomarna och på själva scengolvet orkestern. Tonen slås an. Verket i sig är närmast sakralt och högstämt. Inte alls komplicerat, men ändå tillräckligt svårt för att vara ovanligt för en så ung kör i våra trakter. De vuxna männens stämmor ger det också den tyngd som behövs för att fylla ut kostymen för ett invigningsverk. Temat för Jag är en himmel bygger på en klassisk uppdelning av världen i de fyra elementen, här sten, eld, vatten och luft, och är ett stycke även för dans. Antonssons text uttrycks därför både i sångtexterna och i koreografierna där de yngre dansarna från musikskolan samarbetar med äldre elever från Svenska Balettskolan. I all sin enkelhet är danserna, som visas på golvet framför orkestern, utförda med stort allvar i samklang med musiken och det bildspel som pågår bakom kören. Men där uppstår samtidigt en liten spricka i en annars fin helhet. Bilderna som visas på skärmen är lite väl övertydliga, vi förstår ändå vad som vill bli sagt. Dansarna fixar det! Särskilt expressiv är elden med sina små eldslågor kring den stora dansaren i rött. Hon visar att tåspetsskorna ur den klassiska skolan inte alls bör hängas på väggen utan användas där uttrycket så kräver. Som ett slags extranummer framför så Musik- och dansskolans stora blåsorkester, 98 elever syns på scenen, två stycken. Koncentrerat, och med det något långsamma tempo som alltid präglar skolkonserter, blir det en slags bild för vad musiken med sina nya lokaler och institutioner är för Piteå: det förflutna och framtiden i ett.

Ett högstämt ögonblick

Värsta tårtrycket på helgens stora barnkalas i Piteå kom nog där mitt på dagen just efter invigningskonserten. Berget av rosa tårtbitar som möter publiken när Studio Acusticum öppnar sina dörrar för den offentliga premiären, krymper hastigt.