Det finns en kärleksfull och stor konkretion i Lilian Ryds nya bok Renskötarkvinnor. Den berättar om livet i de sista rajderna och infallsvinkeln är att visa kvinnornas liv i denna tradition som alltid beskrivits som typiskt manlig.
Den där verklighetsavbildningen, den finns i de intervjuade kvinnornas minnen och beskrivningar, som när Gerda Pavval Omma säger detta om hur man fick bränsle till att koka kaffe uppe på högfjället, där inget bränsle fanns: ”Kaffeelden gjorde vi av enris eller skierre, dvärgbjörk, om det fanns, men högt upp växer inte några buskar alls. Då rev vi upp en härva med kråkris och tryckte ihop till en stor boll. Sedan satt man fyr under risbollen och höll kaffepannan på vandringsstaven över lågorna. Men man måste vara snabb. Kråkriset brinner himla fort”.
Ett nomadiskt liv, för inte så hemskt länge sedan, jo de bodde faktiskt i kåtor emellanåt och levde med sin renhjord och rörde sig med sina rajder mellan de olika betesmarkerna. Numera finns inte de långa flyttraderna, rajderna. Nu finns en annan kunskap, ett annat renskötarliv.
Alla dessa detaljer, all denna precist utformade kunskap för att skapa försörjning och samhälle och äntligen skriven ur kvinnans perspektiv. Ett historiskt rum fullt av kärlek och insikt. Gerda kan lika gärna berätta om den klokaste av alla kloka renvallarhundar, Rask, hon kan berätta om de bortkastade åren i internatskolan eller om att ”släppa nerför branter”. När hon kom till skolan kunde hon bara pitebondska, det hade hon lärt av barnen i gårdarna nedanför Goabddális.
Just den typen av information är oerhört intressant, den berättar hur lätt språk och dialekt tar sig in i varandras områden i en slags fredlig samexistens. När skolan sedan fick grepp om Gerda var det normaliserad svenska som gällde, det ingår också i språkhistoriens förståelse.
Kvinnohistoria, men egentligen ett återställande av en sannare historia. Kvinnorna var del av renskötarlivet, inte nån slags servicepersonal utan självständiga och viktiga. Dessutom skulle de kunna allt det andra, barnavård, tvätt, hygien. Och det moderna tar sig in, Gerda tar körkort, poserar intill den grå Volvon på en bild. Det är visserligen nomadliv, men i den sena tiden.
”Hur kunde man känna trygghet i denna tillvaro utan skyddsnät, där man levde ett åretruntliv utomhus i Europas bistraste klimat?”, frågar sig Lilian Ryd långt fram i boken. Kanske för att tillvaron, i all sin kärvhet, ändå var behärskad av människan. Förutom naturens och klimatets katastrofer, ändå ett cykliskt liv av kunskap och rörelse och arbete. En stor scen där varje replik kunde läras in, där skrattet, självständigheten och de gemensamma referenserna alltid var närvarande. Kanske så?
Lilian Ryd har tidigare skrivit om nordsvenskt kvinnoliv i Kvinnor i väglöst land. Boken om renskötarkvinnorna har alla förutsättningar att uppnå samma klassikerstatus.