Det finns människor med samma slags nyfikenhet, med en liknande begåvning, men de är samtidigt ofta äldre (Anna von Hausswolff är 25 år) och försiktigare och spelar inte med sig själva som insats på samma sätt.
Exempelvis hur hon inte börjar sjunga förrän tio minuter in i den här skivan. Och att hon då gör det med en röst som är som en superkraft, starkare än stål. Innan dess låter det som Eduard Artemyevs soundtrack till Solaris. Detta har med instrumenteringen att göra: kyrkorgel som blandas med elektroniska och elektroakustiska instrument. Det som ändå gör det till
populärmusik, eller i alla fall till musik med rötterna i
populärkulturen, är mest en formsak: den repetitiva och melodiskt tydliga harmoniken, längden på de tonala figurerna et cetera. Och singeln Mountains Crave som dyker upp som tredje spår, 15 minuter in i skivan, är en klockren poplåt i linje med annat klockrent och tidlöst: Hounds of love, keep the streets empty for me och falling för att nämna några.
Varför jag verkar fixerad vid tid här, vid intervallerna, är för att det här verkligen är en krävande skiva, men det är värt den tid det tar att komma in i den. För mig hände det mitt i den tredje genomlyssningen, i höjd med Red Sun ungefär. Det är sång på kanske hälften av låtarna, och en sång som är helt elastisk dessutom. Inte för att det är fråga om röstekvilibrism, snarare är von Hausswolff en sångerska som håller igen så länge det går, för att plötsligt väsa och ryta och böja på tonerna med absolut kontroll. Och de instrumentala delarna är ömsom långa sjok av orgel och slidegitarr, ömsom helt tydliga pop-
melodier.
Hon sjunger mestadels på engelska, och det skulle kunna uppfattas som lite
irriterande att ett verk av denna självutlämnade och experimentella dignitet ska behöva filtreras, när modersmålet och det mest
direkta borde vara svenska.
Men konstigt nog stör det mig inte. Det beror till stor del på rösten, men även på att texterna faktiskt innehåller mer än vad som vanligen är fallet när svenskar
byter språk. På så sätt påminner upplägget lite om hur, framförallt norska, black metal-artister kan växla språk utan att det känns konstlat. Det har med satsningen att göra. För det här är en modig skiva, gjord med ett helt öppet sinne, med det nödvändiga tunnelseende som hart när alla andra saknar, eller inte törs förlita sig på.