Marianne Fredriksson, som efter ett långt
yrkesliv med Svenska Dagbladets I dag-sida och en lång svit med bästsäljande romaner (16 miljoner sålda böcker på över 40 språk), avled 2007 varefter en segsliten arvsstrid genast
utbröt.
Kritiken var sällan nådig mot hennes böcker, men hennes stora läsekrets fullkomligen dyrkade henne.
Och nu har äntligen Lisa Ohlins häftigt efterlängtade filmatisering av Fredrikssons kanske allra mest älskade roman, den starkt självbiografiska Simon och ekarna (från 1985), sin biopremiär. Men, onekligen lite snopet nog, visade den sig vara åtminstone en smärre besvikelse.
Ambitionen att göra ett stort svenskt film-epos av romanen lyser verkligen igenom. Och en hel del i filmen är också helt och hållet oantastligt: den påfallande omsorgen om scenografin; där varje enskild större och mindre sak och pryl känns helt rätt och alla de fina miljöerna från främst 40-talet, där ingenting känns fel.
Det finns också anledning att berömma skådespeleriet, där regissören verkligen har bemödat sig om att använda sällan använda och halvt okända skådespelare som sångerskan Helen Sjöholm (ofattbart fenomenal som
titelpersonen Simons mor), Stefan Gödicke (dito som hans sammanbitne och tjurigt klassmedvetne far) samt Jan Josef Liefers, som
Simons judiske klasskamrat Isaks välbärgade far. Samtliga mera än enbart excellenta.
Men så är det då det som så ofta uppträder då en välkänd roman förvandlas till film - man har stora svårigheter att känna igen sig, i det starkt komprimerade materialet.
Det är naturligtvis nödvändigt att komprimera i ett så enormt ursprungsmaterial men kanske man då skulle ha valt att göra en tv-serie i stället för att buckla in alltsammans på cirka två timmar?
Simon och ekarna handlar om den unge pojken Simons uppväxt hos en fattig arbetarfamilj och hans resa mot ett annat liv. Han känner sig intuitivt menad för ett annat liv; hans far känner sig främmande för hans seriösa musikintresse och krossar den skiva med klassisk musik han spelar om och om igen. Hans mor skyler över och förlåter, fast man anar hela tiden att
något är fel och som det inte borde vara.
Och så småningom uppdagas det som de flesta nog anat sig till (eller vetat om): Simon är adopterad. Hans mor kunde inte ta hand om honom; hans far var en
judisk musiklärare.
Men filmen är vilset regisserad, känns alltför halvhjärtat utförd, om titelns ekar får man föga kännedom och Simon själv spelas alldeles för platt och spattigt, av Bill Skarsgård.
Av ett planerat svenskt epos blev det, tyvärr, alltså inte så väldigt mycket mera än ett tomt ekande "jaså?".
Och det var väl ändå inte meningen.