Runt sekelskiftet 1800-1900 började en del inhemska norrbottniska konstnärskap anas i historieskrivningen. De var få och geografiskt spridda i länet.
Någon regelrätt konstutställningsverksamhet förekom knappast vid sekelskiftet, trots att landsändan var en av landets snabbast växande regioner. Norrbotten var ett industriellt nybyggarland, där utifrån kommande intressen investerade i hårdvara. Den andliga odlingen fick kolportörerna och diverse skönandar ta hand om.
En tidigt infödd Norrbottenskonstnär var målarmästaren L.A. Bergbom, Luleå (1862-1933) Han räknas liksom Forstén till autodidakternas skara. Han var ingen äktnaivist, trots att det finns naivistiska drag i hans framställningar.
Hamnmotiven, som lär finnas i många upplagor, var något av en favorit, i synnerhet en vy över Norra hamnen, före stadsbranden 1887, med den gamla Gustavskyrkan på stadsholmen som högsta punkt. Eftersom han blott var 16 år då samma kyrka brann ner, kan man på goda grunder anta att bilden är målad efter fotografi. Fritiof Eriksson är ett annat namn från Luleå som dyker upp i kyrkliga sammanhang. Han utför bland annat altarmålningar till kapellet i Småskär och till Björkfors kyrka i Kalix.
Till Paris
1879 föds Sigrid Karolina Sofia Fridman, i Haparanda. Hon utbildade sig till sjukgymnast och flyttade till London och började 1911 skulptera på fritiden. Hon kände dock ett behov av att lära sig mer teknik och började med självstudier. När inte heller detta räckte sökte hon sig till Paris där hon studerade vidare på Académie de la Grande under Antoine Bourdelle 1912-1916.
Hon kom att utföra många offentliga, ofta omstridda, skulpturer under sin levnad. Bland andra verk kan nämnas Kentauren i Observatorielunden ovanför Stadsbiblioteket i Stockholm.
En annan välmeriterad konstnär från Östra Norrbotten föddes 1889 i Torneå, nämligen Karl Edvard Portin. Han växte upp i Mattila på svenska sidan av gränsälven. Charles Portin, som han kom att kalla sig, skaffade sig en gedigen konstnärlig skolning i Dresden.
Hem till Tornedalen
Dit kom han 1910 och blev intagen på Dresdener Kunstschule. Hösten 1911 beslöt han sig för att söka in på Der Grossherzliche Sächlische Kunstschule für bildende Kunst i Weimar (ett namn som heter duga). Efter avslutade studier sommaren 1914 lämnade han Weimar för Paris, men första världskriget utbröt och han tvingades återvända hem till Tornedalen.
Efter krigsslutet återvände han till Paris, gifte sig och fick en son. Då andra världskriget bröt ut tvingades han och hans familj hals över huvud att återvända till Sverige. De slog sig ner i Stockholm, men när kriget var över återvände han ensam till Paris 1947, där fann han konstklimatet förändrat.
Han förändras själv i sitt bildspråk. "Naturalismen är övervunnen, den tillhör museerna" skriver han till sin hustru i Stockholm. Han ägnar sig åt nonfigurativa formexperiment och arbetar ihop en utställning som han återvänder med till Sverige 1948, med utställningar i Luleå, Malmö och Linköping.
Korsfästelsescen
Nu börjar karriären ta fart, han erbjuds utställningar i Rom och Milano. En internationell karriär stundar, med utställningar i Egypten, Indien, USA med flera länder. 1958 flyttar han tillbaka till Tornedalen, till Vojakkala by norr om hembyn Mattila. Han gick ur tiden 1980.
Man kan ana ett gryende konstliv här i norr genom att titta på Charles Portins utställningsförteckning. På 1940-talet bildades många konstföreningar i länet och Portin var en återkommande utställare i Luleå, Boden, Älvsbyn, Kiruna och Malmberget.
På båten Ragne, som transporterade hem Parissvenskarna vid krigsutbrottet 1939, befann sig förutom Portin även en annan norrbottnisk konstnär, Rudolf Gowenius. Han hade bott i Paris sedan 1923. Född i Öjebyn 1896 och efter konstakademin 1919-1921 utvandrat till Frankrike. Det gick efter hand bra för Go wenius med många uppdrag där och så småningom även, på grund av krigsisoleringen, hemma i Sverige. Han fick bland annat i uppdrag att göra en korsfästelsescen till Luleå domkyrka.
Nästa avsnitt: Ett konstmuseum i Kiruna